Det känns lite verklighetsfrånvänt när man tittar på kartan över Stockholm som tilltänkt värd för Olympiska spelen 2022. Friends arena delad på mitten i två ishallar för ishockey, i Globen ska det curlas och åkas skridskor, i den tillbyggda Hammarbybacken blir det bob, rodel, freestyle och snowboard. Själva OS-byn placeras på Årstafältet. Men vinter-OS i Stockholm är inte en utopi, åtminstone inte enligt utredare Jöran Hägglund (Maud Olofssons tidigare statssekreterare). På den korta tid han fått på sig – han tilldelades uppdraget 31 juli i år – har Hägglund i sin utredning kommit fram till att ”det ur ekonomisk, teknisk och snömässig synpunkt är möjligt att genomföra vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2022, utan statlig finansiering”.
Bisatsen ”utan statlig finansiering” är kärnargumentet, men också den som gör att man tvivlar. Alla inblandade är också mycket modesta i ambitionen att Stockholm med hjälp av Åre faktiskt skulle löpa linan ut och ansöka om OS-värdskapet. Dels för att en sådan skulle kräva investeringar i anläggningar på 2,5 miljarder kronor. Dels för att regeringen fortfarande måste ge klartecken för en statlig förlustgaranti, något som idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) ställer sig tveksam till. OS-arrangemang har en ovana att bli långt mycket dyrare än de var tänkta från början, och Jöran Hägglunds beräkning på knappt 10 miljarder kronor har drag av en glädjekalkyl.
Å andra sidan vore en svensk ansökan om vinter-OS önskvärd just på grund av den snåla budgeten. Den skulle kunna illustrera möjligheten för Internationella olympiska kommittén och världen att arrangera ett OS utan att dränera statskassan och/eller fördriva människor från hus och hem för gigantiska arenabyggens skull. Därtill har Sverige inga politiska prestigevinster att göra på stora evenemang, likt Kina (sommar-OS 2008 i Peking), Ryssland (vinster-OS 2014 i Sotji) eller Vitryssland (ishockey-VM 2014 i Minsk). Inte heller behöver Sverige sätta några större ekonomiska förhoppningar på idrottsarrangemang såsom Brasilien säkerligen gör (fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016 i Rio de Janeiro).
Minns Eurovision Song Contest 2012 i Baku, Azerbajdzjan. För landet blev segern året före och chansen att arrangera tävlingen och vända Europas blickar mot sig en enorm statussymbol. De ekonomiska och humana kostnaderna fick ta vilka proportioner som helst. Brist på mänskliga och politiska rättigheter till trots stod Azerbajdzjan som stolt värd till världens största tv-sända arrangemang. När Sverige sedan året därpå, på grund av Loreens vinst med ”Euphoria”, stod värd hade svulstigheten tonats ner – inte minst ekonomiskt. En mycket viktig markering från svensk sida.
Något liknande skulle Stockholm kunna bidra med genom en anspråkslösare OS-ansökan. Genom att flytta fokus från de politiska aspekterna av värdskapet kunde Sverige åter sätta idrotten och utövarna i främsta rummet. Det skulle OS vinna på.