Onsdagen den 2 juni bryter den ut. Sommaren i Östergötland. Då, när Hub Caps inviger säsongens musikkvällar vid Leksaksmuseet i Vadstena, dimper sommaren ner i smittande rytmisk rockabilly-tappning. Sen ångar den på, den löddriga östgötasommaren som tonsatts av både Samuel Hedborn, född i Heda vid Ombergs fot, ("Ute blåser sommarvind/göken gal i högan lind") och Eddie Cochran ("Summertime blues").
När Hedborn somnade in för gott befolkades Östergötland av 214 000 personer. När Cochran förolyckades etthundraelva år senare, 1960, registrerades 357 000 svenskar som östgötar. I dag är vi 415 000. Invånarantalet ökar, med Linköping/Norrköping som det nav kring vilket hjulet snurrar. Begreppet den fjärde storstadsregionen är på väg att etsa sig fast. Det paradoxala är, att medan många i länet bemöter snacket om den fjärde storstadsregionen med en avmätt fnysning, tas det på allvar på andra håll. Skåne, Västra Götaland och Storstockholm räknar med Östergötland. Det är ungefär som med LHC. Få trodde att östgötalaget skulle lyckas etablera sig i elitserien. I dag betraktas det som självklart att laget går till slutspel.
Östergötland hävdar sig. Trots raden av företagsnedläggningar. Trots slakten av garnisonen. Ta Mjölby som exempel. Åren 2002 och 2003 tillkom 1 559 nya jobb, på samma gång som fler än någonsin tidigare (närmare 4 000) pendlar till andra kommuner för att knega eller studera. Tornby i Linköping är ett annat exempel på dynamiken i länet. Mer än 6 000 personer får sin försörjning från de 450 företagen på Tornbyområdet i Linköping. Torny betyder lika mycket som Mjärdevi för Linköping och Östergötland.
Det händer mycket just nu. I Kisa expanderar Swedish Tissue och investerar i ny konverteringsfabrik; Cardo koncentrerar pumptillverkningen till Vadstena och plöjer ner 70 miljoner i en ny fabrik, med mera, med mera. Å andra sidan betyder det växande utländska ägandet av företag i länet en ökad osäkerhet inför framtiden, här som på andra håll. Sådan är kapitalismen.
Arbetslösheten är hög i Östergötland. Tittar vi framåt har länet en viktig konkurrensfördel gentemot de flesta andra regioner. Östgöten har redan vant sig vid att pendla. 11 000 östgötar arbetspendlar till annat län och ännu fler pendlar inom länet. Jag jämför den senaste statistiken med pendlingsstatistiken från 1994 och finner att arbetspendlingen exploderat under den senaste tioårsperioden. Just därför är begreppet den fjärde storstadsregionen mer än en klyscha. För allt fler östgötar i den så kallade periferin är det en överlevnadsfråga. Satsningen på bra och tillgängliga kommunikationer måste alltså fortsätta.
Bostadsbyggandet är en annan strategisk fråga. Jobbtillväxten i Linköping måste följas av ett ökat bostadsbyggande, inte bara i Linköping utan också i de kommuner som gränsar till länets största stad. De byggplaner som spikats i till exempel Mjölby och Motala är nödvändiga investeringar för framtiden.
Hur väl rustat är länet för generationsskiftet på arbetsmarknaden? När ska Linköpings universitet ta sitt regionala ansvar? Det mesta återstår. Sak samma när det gäller andra strategiska frågor som har med tillväxtens förutsättningar att göra. En regional riskkapitalfond behövs. Vidareförädling av etablerade råvaror (skog, trä, livsmedel etc) likaså. Samordningen av turism- och besöksnäringen måste bli bättre och länkas in i kultursektorn. Startskottet går den 2 juni, i Vadstena. Då kommer den. Sommaren.
Å andra sidan
TORBJÖRN GUSTAVSSON