Länets arbetsmarknad är glödande sol och arktisk kyla på en och samma gång. Industriföretagen hakar på den svettigt pulserande konjunkturuppgången och brassar på för fulla cylindrar, handeln surfar på de vågor som piskas upp när hushållen ökar sin konsumtion och den privata tjänstesektorn i övrigt börjar åter känna fast mark under fötterna efter att under flera år ha stretat fram i sörjig lera. Den offentliga sektorn är ställd på svältdiet. När behoven är som störst inom skolan, vården och omsorgen tvingas landstinget och kommunerna administrera en av regering och riksdag beslutad reträttens strategi.
Glödande sol och arkisk kyla. Östergötland är på väg att hamna på efterkälken. Den dramatiska minskning av sysselsättningen som tog sin början för tio år sedan fortsätter, på samma gång som arbetslösheten nitas fast vid skräckinjagade höga nivåer. Östergötland tillhör de län som redovisar den lägsta sysselsättningsfrekvensen och den högsta öppna arbetslösheten.
Värst av allt: Arbetslösheten spikas fast på rekordhöga nivåer och sysselsättningen rasar utan att någon verkar bry sig. Hur slående är inte kontrasten till den ökning av arbetslösheten som registrerades 1990/1991. När den öppna arbetslösheten var på väg att omfatta 3 000 östgötar talade politikerna om "kris" och landshövding Rolf Wirtén förklarade att "situationen är allvarlig" och kallade politiska partier, företagare, fack och myndigheter till gemensamma överläggningar. Kampen mot arbetslösheten överordnades allting annat.
Det var då, det. I dag går ca 11 000 östgötar öppet arbetslösa, och enligt Länsarbetsnämndens prognos kommer arbetslösheten att ligga kvar på nuvarande nivåer t o m utgången av 2005.
Jag trodde i min ynkliga enfald att Länsarbetsnämndens prognos skulle utlösa ett ramaskri bland länets politiker och myndighetspersoner. Prognosen kom för en månad sedan och möttes av sovande tyzzzzzztnad och zzzzzlummer. Landshövding Björn Eriksson har fullt upp med sin hustrus operettföreställningar och politikerna låter inte höga arbetslöshetstal inkräkta på semestern.
Men något borde väl ändå Berndt Sköldestig (s), Linnéa Darell (fp), Helena Hillar Rosenguist (mp), Britt-Marie Danestig (v) med flera politiker ha att säga? Intresserar det dem inte att deras eget län är på väg att deka ner sig?
Många industrier i länet har redan placerat viss produktion i låglöneländer. Andra är på väg att göra detsamma. Det är hög tid att länsarbetsdirektör Per Hallström och landshövding Björn Eriksson tar de initiativ som krävs för att kartlägga omfattningen av jobbflykten från Östergötland.
Glödande sol och arktisk kyla. Behovet av utbildning är stort. Östergötland släpar efter när det gäller yrkesteknisk utbildning. Det beror på att Linköpings universitet nonchalerat frågan. Utan att andra aktörer vågat opponera. Bristen på samordning och gemensamma tag går igen, i fråga efter fråga, allt medan Östergötland sackar efter.
Fortsatt hög arbetslöshet, vikande sysselsättning, 25 000 sjukpensionärer, jobbflykt, eftersatta behov inom vård, skola och omsorg, växande öar av utsatthet och fattigdom. Vem bryr sig.
Å andra sidan
TORBJÖRN GUSTAVSSON