När prioriteringslistorna i vården i Östergötland offentliggjordes i höstas blev reaktionerna starka. Kritiken var hård, ängslan utbredd. Nu har emellertid det östgötska landstinget fått uppbackning från mer eller mindre hela det politiska vårdetablissemanget.
På den konferens som landstinget i Östergötland hade inbjudit till i Stockholm östes beröm över den öppna prioriteringspolitiken. "Modigt" och "imponerande" löd omdömena. Kritikerna var få. Åtgärderna har ett brett nationellt, landstingspolitiskt stöd. Östgötalandstinget kommer att få efterföljare över hela landet.
Det är särskilt betecknande att Barbro Westerholm, ordförande för Sveriges pensionärsförbund, gav sitt oreserverade stöd till prioriteringarna. "Alla vet att samhällets resurser inte räcker. Är vi inte öppna om hur resurserna skall användas är vi rädda för att de äldre inte får sina behov tillgodosedda", sade Westerholm.
Men Barbro Westerholm erkände samtidigt att det är en svår pedagogisk uppgift att övertyga medlemmarna i hennes förbund om att öppenhet om prioriteringar gagnar de äldre, i stället för tvärtom.
"Det är bra gjort av Östergötland att öppet tydliggöra bristen på pengar och även öppet diskutera åtgärder", fortsatte Westerholm.
Just öppenheten framhölls särskilt. Att prioriteringar i vårdutbudet i själva verket alltid förekommit var något som underströks. Det nya i sammanhanget är att detta nu görs öppet. Det östgötska bidraget är att politikerna därmed är med och tar ansvar för prioriteringarna i vården.
Öppenhet och ansvarstagande - när det gäller detta har de östgötska landstingspolitikerna satt ett gott föredöme för resten av landet. Detta förhållningssätt borde i själva verket bli normerande över hela det politiska fältet. I decennier har politikerna upprätthållit fiktionen att välfärdsresurserna är outsinliga, att det alltid finns utrymme för mer satsningar. Och i decennier har dessa löften helt eller delvis svikits. Nu har det gått så långt att politikerna - i varje fall i landstinget i Östergötland -- tvingas säga som det är.
Men, för att återknyta till Barbro Westerholms påpekande: Det är en ytterst svår pedagogisk uppgift att försöka dämpa människors ängslan. Fler prioriteringar behövs, ja. Det är inte konstruktivt att ryggmärgsmässigt kritisera allt i landstingets åtgärdspaket. Men det finns också anledning att varna för risker.
Det är inte underligt att hela det politiska vårdetablissemanget hurrar för östgötalandstinget. Nu har det blivit politiskt legitimt att vandra vidare på samma väg, pengar kan sparas. Det breda samförståndet underlättar politiken, men konformism är en stor fara. Det behövs ifrågasättande röster. Med den öppenhet som östgötapolitikerna introducerat blir det å andra sidan möjligt att just diskutera prioriteringarna. Det är en stor, demokratisk vinst.
Det går emellertid inte att blunda för de vidare, välfärdspolitiska konsekvenserna. Skälet vara hur legitimt som helst, att pengarna inte räcker, men det är lika oundvikligt att den generella välfärdspolitiska modellen då ifrågasätts. Det är en modell som vilat på att invånarna betalar höga skatter (de högsta i världen) i utbyte mot att de tillförsäkras vård, omsorg och så vidare.
Grunden för detta samhällskontrakt har successivt undergrävts. När vi tvingas betalas extra, ovanpå skatten, för att få vård, blir dagens skattetryck politiskt - och inte minst moraliskt - oförsvarligt.