I morgon träffas EU-ländernas berörda ministrar för att diskutera det brittiska förslaget till budget. Sverige kommer att höja rösten, för vi kommer nämligen att få betala mest i nettobidrag.
Men det är att fästa sig vid fel saker. Målet med det svenska agerandet -- eller något lands agerande -- borde inte handla om att inte vara den som betalar mest. Det bör handla om huruvida beräkningsgrunderna är rimliga eller inte. Och vad pengarna skall användas till.
Den brittiske premiärministern Tony Blair har den vällovliga ambitionen att få ett slut på miljardrullningen av bidragspengar inom Unionen. Men flera östeuropeiska länder, som ser gigantiska summor i landsbygdsstöd i fara, ämnar sätta stopp för detta.
Det är tragiskt. Östeuropéerna har högre tillväxt, liberalare skattesystem och ofta högre arbetsmoral än Västeuropa. Deras regeringar borde egentligen slutit upp bakom Blair och hans vilja att föra unionen mot ett mer marknadsekonomiskt system. I stället har de sett sin chans att roffa åt sig bitar av en bidragskaka som aldrig borde ha gräddats över huvud taget.
Tidigare fanns en vag förhoppning att Östeuropa skulle bli parten som lärde väst att avstå från styrning, fonder och stödprogram. Men i stället verkar det vara den västliga mentaliteten som smittar av sig. Skall nu även den Östeuropeiska landsbygden vaggas in i ett bidragsberoende? Och Unionen aldrig reformeras?