I går kunde de flesta svenskar se årets första löneutbetalning rassla in på kontot. Några pengar i handen är det inte längre tal om, på sin höjd ett lönebesked och ofta även det i digitalt format.
Pengarna hamnar på banken. Vill man ta på sedlarna får man gå till närmaste uttagsautomat, eller livsmedelsbutik. Bankerna nobbar i allt större utsträckning kontanthantering och hänvisar till rånrisken. Den är förstås reell, men samtidigt ska man komma ihåg att bankerna tjänar pengar på att hänvisa sina kunder till kortbetalningar, gärna på kredit.
Pengarna som blir över när räkningar, låneräntor och (eventuellt) amorteringar är betalda går oftast till konsumtion - med kort. Med mycket låga räntor på sparande (de största bankerna Swedbank, Handelsbanken, SEB och Nordea erbjuder mellan 0,5 och 1,7 procents ränta) uppmuntrar inte direkt bankerna kunder att spara, trots att svensk ekonomi skulle må bra av ett större privat sparande.
Ett sparkapital ger en stabil ekonomisk trygghet när oförutsedda utgifter kommer (och alla som äger en bil eller bostad vet att de kommer). Men vårt höga skattetryck och utbyggda socialförsäkringssystem missgynnar sparande ännu mer än de låga sparräntorna och höga ränteavdragen på bolån.
Så vi lånar. Även om bankerna fått hårdare restriktioner med bolånetak och större kapitaltäckning, lånar svenskarna som aldrig förr. Boendet är hushållens största och växande utgift. Vårt beteende rimmar alltså mycket väl med det bankerna önskar av oss.
Att bankerna är nöjda är inte svårt att förstå när man ser deras resultat. De fyra storbankerna gjorde alla mångmiljardvinster förra året. På tio år har bankerna tjänat 1 000 miljarder kronor på svenskarnas bolån. Men svenskarna är också nöjda med sina banker, visar Svenskt Kvalitetsindex. Med tanke på hur lojala vi är mot dem, i den bemärkelsen att vi sällan eller aldrig byter bank, vore det konstigt annars.
Å andra sidan jäser ett missnöje med bankernas vinster, taskiga sparvillkor och ovilja att hantera kontanter. Men att bojkotta bankverksamheten och stoppa lönen i madrassen är inget vettigt alternativ.
I stället bör svenskarna i större utsträckning betrakta sig själva som kunder och börja jämföra räntor och villkor, precis som man gör som konsument i alla andra sammanhang. Är man missnöjd kan man hota med att byta för att se om banken är öppen för förhandling/prutning. Om inte, byt bank.
Svenskarnas trofasthet och ovilja till eget sparande hänger väl samman med det offentliga trygghetsnät som vävts omkring oss, som därför sett ur det här perspektivet inte blir odelat positivt. Men en attitydförändring håller på att ske. Allt fler börjar allt tidigare att pensionsspara, till exempel. För att vi ska klara framtidens välfärdsutmaningar är eget sparande och krav på vem som förvaltar våra pengar helt nödvändigt. I de här sammanhangen är lojalitet ingen dygd.