I landet Utopia finns inga psykiskt sjuka, inga missbrukare eller våldsamma människor. I vår ofullkomliga värld existerar dock dessa människor, och måste få vård och tillsyn.
Det inser de flesta, men insikten gör ytterst få av oss beredda att acceptera att vård och tillsyn sker i vårt eget närområde.
Ett aktuellt exempel är det planerade stödboendet, på Landeryds ängar i Linköpings utkant, för 13 tungt psykiskt störda missbrukare.
Omsorgsnämnden har gett klartecken för det nya boendet och uppger att verksamheten ska bedrivas med hjälp av en läkare på en 25-procentig tjänst, en heltidsanställd psykologsköterska på dagtid och eventuellt en terapeut på minst halvtid. Förutom den speciella medicinska personalen ska det finnas övrig vårdpersonal dygnet runt.
Detta anser grannarna runt Landeryds ängar inte borgar för tillräcklig trygghet. Omsorgsnämnden har fått en protestskrivelse undertecknad av 200 personer. De hävdar att säkerheten för områdets barn inte kan garanteras.
Människors oro måste tas på allvar. Inte minst efter de mord och överfall som på senare tid utförts av psykiskt störda personer. När oron gnager faller det sig kanske inte självklart och naturligt att tänka på att det långt ifrån alltid går att sätta likhetstecken mellan psykisk sjukdom och våldsamhet. De framtida boende i Landeryd hör inte till samma kategori som dem som vårdas inom rättspsykiatrin.
Kommunen bör inte kritiseras för att den, trots protesterna, håller fast vid planerna på stödboendet i Landeryd. Någonstans måste de ta vägen, de som är annorlunda, de som av olika skäl inte passar perfekt i normalramen. Hittills har få, om ens något, särskilt boende för dem som står utanför eller bredvid samhället accepterats utan högljudda invändningar från omgivningen. Det enda alternativet som står till buds, om samhället ska kunna ta hand om utanförskapets människor utan protester, tycks vara att placera dem ute i någon ödemark eller djupt inne i skogen. Att det alternativet är uselt säger sig självt.
Någon hundraprocentig trygghet går inte att garantera någonstans. Psykiskt obalanserade, sjuka och drogpåverkade människor rör sig överallt i samhället och kan om det vill sig illa vara potentiella våldsverkare. Ingen övervakar dem, de har inte den tillsyn som planeras för de nya invånarna i Landeryds stödboende.
Ett av de fruktansvärda dåd som utförts på senare tid har skett i närheten av en vårdinrättning, det var mordet på femåriga Sabina i Arvika förra året. Hon knivhöggs till döds på sitt dagis, av en man som tagit sig ut från en klinik i närheten. I övrigt har dåden utförts på öppen gata eller, som vid mordet på Anna Lindh, i ett varuhus.
Omsorgsnämnden och de protesterande i Landeryd har kommunicerat sedan planerna på stödboendet blev kända, precis så som det ska gå till. Men med tanke på den oro som kommit till uttryck i protestskrivelsen till omsorgsnämnden finns det anledning att fortsätta kommunicerandet. Det är ett sätt för kommunen att visa att den respekterar en berättigad osäkerhet och rädsla bland människorna i grannskapet.
Fortsatta kontakter kan med fördel användas för att ge mer och bättre information om vad det är för människor som skall placeras i stödboendet, hur de väljs ut och vilken riskbedömning som är realistisk.