Enligt skribenter i bland annat DN och Expressen är Kristdemokraternas ledare inte bara gubbig och populistisk, han "fiskar i grumliga vatten", och associationer till både Sverigedemokraterna och nazismen förekommer.
Men Hägglund sade ingenting om invandrare eller etniska grupper i talet. Det han sade var att delar av kulturvänstern och medieetablissemanget klagar på allt som "medelsvenssons" gör - att de lever inskränkta, falska, förljugna liv och att deras barn måste tvingas att leka könsrollsneutralt. Hägglund tycker därför att allianspartierna kanske borde utvidga frihetsbegreppet till "vanligt folks rätt att få vara i fred".
Det finns exempel på att Hägglund har rätt. P1 satsar för andra sommaren i rad på "Heliga familjen", en serie om "familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia" som vill "utmana påståendet att den lilla trånga kärnfamiljen med sina begränsade könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt". Läsare av DN Kultur som sparar och gnetar för att få råd att kakla badrummet eller byta ut kyl och frys får veta att de "drömmer skitdrömmar".
Strävan att få vanliga människor att ifrågasätta sig själva till självföraktets gräns finns inte bara i medierna. Skolverket kritiserade nyligen förskolor och skolor för att försöka förebygga mobbning genom att fostra till tolerans. Eftersom tolerans antyder att vissa är "normala" och andra "avvikande", bör personal, barn och elever i stället ifrågasätta sin egen vithet, heterosexualitet och så vidare, enligt Skolverket.
Exempel från verkligheten som stöder Hägglunds tes spelar dock ingen roll för hans kritiker. Enligt dem begår Hägglund en dödssynd bara genom att lyfta en fråga som stora grupper kan antas vara missnöjda med - det är ju populism! Och att han ifrågasätter medelsvenssons behov av genusfostran bevisar vilken otäck konservativ han är.
Men egentligen är det tvärtom. Talet Göran Hägglund höll i Almedalen är nog det mest frihetliga en Kristdemokrat hållit. Och det som retar kritikerna så mycket är att han pekar på punkterna där deras eget frihetstänkande spricker - där jämställdhetssträvan och antidiskrimineringsvilja slår över i folkuppfostran och paternalism.
KD har en tråkig historia av homofobi och abortmotstånd. Därför är det lätt för kritikerna att själva fylla i talet: Egentligen menade Hägglund att homosexuella och de som inte lever i kärnfamilj är mindre värda.
Men tänk om Hägglunds önskan att folk ska få vara i fred är ett steg mot en mer tolerant kristdemokrati: Låt folk ligga och leva med vem de vill, det är inte politikens eller kultursidornas sak, lämna dem i fred.
Friheten att utan pekpinnar välja umgänge och livsstil bör gälla både minoriteter och medelsvenssons. Paternalism är aldrig bra, även om den styrs av goda syften som jämställdhet.