"Den är mitt stöd här i livet", säger Inger Jakobsson i Sveriges Radios Studio Ett (30/3). Inslaget handlade om rollatorer - ett viktigt hjälpmedel för många äldre - och om att rollatorer för utomhusbruk sedan 1 april inte längre räknas till landstinget i Östergötlands kostnadsfria hjälpmedel.
Genom att bara ställa upp för dem med störst hjälpmedelsbehov (de som inte klarar sig utan rollator inomhus) ska landstinget spara 11 miljoner kronor.
För äldre som klarar sig utan rollator hemma, men behöver en för att kunna komma ut - gå till affären, doktorn eller träffa vänner - innebär den nya policyn att de får betala rollatorn själva. Antingen kan de köpa den av landstinget, som har modeller för mellan 800 och 2 100 kronor, eller i någon av de butiker som säljer rollatorer.
Policyn slår särskilt hårt mot äldre som lever på garantipension (7 600 kronor i månaden för ensamstående och 6 800 för gifta eller sammanboende). För dem är 800 kronor mycket pengar. Pengar som dessutom måste vägas mot andra kostnader: Mediciner, glasögon, tand- och fotvård eller andra hjälpmedel.
Risken med den nya policyn är att pensionärer med de lägsta inkomsterna prioriterar bort rollatorn och inte kommer ut i den utsträckning som både de själva och politikerna vill. Eller i alla fall som politikerna säger sig vilja.
"Värdighet" är numera ett viktigt begrepp i debatten om vård och omsorg av äldre och när det inte handlar om de allra äldsta och sjukaste ses möjligheten att få komma ut någon timme om dagen ofta just som ett mått på värdighet. Men det är inte bara ur ett värdighetsperspektiv som landstingets prioriteringsbeslut om gånghjälp kan ifrågasättas.
När färre får gratis rollatorer går äldre inte ut i samma utsträckning. Om de inte rör på sig tappar de viktiga funktioner som exempelvis gången, vilket i sin tur gör att de behöver mer hjälp. Behovet av serviceresor ökar, liksom behovet av hemtjänst. Kostnaderna hamnar då i stället på kommunerna.
Åsa Larsson lägger i slutet av april fram en avhandling vid Nationella institutet för äldre och åldrande i Norrköping. I Studio Ett befarade hon att vinsten med landstingets nya policy enbart är kortsiktig eftersom ju senare rollatorn sätts in desto fler funktioner hinner försvinna.
I takt med att funktioner och rörlighet försvinner ökar dessutom risken för fallolyckor och skador som är oerhört kostsamma för landstinget att reparera. Så frågan är hur mycket pengar som egentligen sparas in.
Inger Jakobsson berörs inte av den nya policyn då hon precis fått en ny rollator och beslutet inte är retroaktivt. Men andra som är beroende av rollator för att gå ut får från och med nu betala. Att landstinget - som förvisso har många hål att stoppa de pengar man tror sig kunna spara i - inte tar någon hänsyn till pensionärer med de tunnaste plånböckerna är ovärdigt.
Om politikerna menar vad de säger när de pratar om värdighet borde de se till så att hjälpmedel till äldre, som rollatorer, inkomstprövas.