Den salvan avlossade utbildningsminister Jan Björklund (FP) i tidskriften Neo för två år sedan (nr 6/2012). Intervjuad av Correnkrönikören Thomas Gür inskärpte Björklund sitt älsklingsbudskap om varför skolan måste förstatligas. Nu har han dock medverkat till att skjuta sönder sin egen argumentation.
I tisdags förklarade samtliga fyra partiledare i Alliansen att de vill satsa ytterligare 2,3 miljarder kronor av våra pengar på skolan. Den officiellt uttalande ambitionen är att minska elevantalet i lågstadieklasserna. Klingar utspelet bekant? Alliansen har skamlöst karikerat ett av Socialdemokraternas paradförslag.
Den icke uttalade ambitionen med detta handlar föga om reformera skolan. Det är snarare ett lika genomskinligt som desperat försök att rädda sig kvar vid makten och härligheten i Rosenbad. Vissna opinionssiffror grinar Alliansministrarna i ansiktet. Väljarna rankar skolan i topp bland de viktigaste valfrågorna och Socialdemokraternas krav på minskade klasser är populärt i stugorna. Alltså snor man ännu ett vapen ur Stefan Löfvens politiska arsenal i neutraliserande syfte. Ett klassiskt exempel på trianguleringens tragedi.
Catharina Rosencrantz tillhör den skara kommunpolitiker som Jan Björklund svepande dömt ut som omogna, okunniga och oförmögna att hantera skolväsendet. Hon är ordförande (M) för barn- och ungdomsnämnden i Linköping. Så här så hon till Correnjournalisten Lollo Asplund i gårdagens tidning: "Mindre klasser löser inte skolans problem. Men forskningen säger att lösningen är kompetenta och engagerade lärare, ett samhälle som uppvärderar skolan och vikten av utbildning samt elever med höga förväntningar".
Det är förstås helt rätt. Fakta är knappast komplett okända för varken Jan Björklund, övriga Alliansledare i regeringen eller oppositionens Stefan Löfven. Sverige har redan mindre klasstorlekar än OECD:s genomsnitt, vi spenderar avsevärt mer pengar på skolan än vad framgångsrikare länder som Sydkorea, Finland och Japan gör. Ändå detta fria fall i internationella kunskapsmätningar. Den 18 februari gav Andreas Schleicher en särskild lektion för riksdagsledamöterna i Stockholm. Han är chef för PISA-undersökningen där Sverige nyligen gjorde chockartat fiasko. Vad borde partierna lägga krutet på för att vända den negativa trenden?
Glöm mindre klasser! Det är bara kapitalförstörande populism. Schleicher menade att politikerna skulle fokusera på lärarna. Och att eleverna greppar betydelsen av självdisciplin. Kunskap och bildning är inte gratis. Barnen måste arbeta för det. Lärarna måste vara kvalificerade, bra betalda och få attraktiva karriärmöjligheter. Inga direkta konstigheter, eller hur? Undervisningen från PISA-chefen föll emellertid på hälleberget. Ut rusade istället Björklund och hans regeringskamrater för att ropa ikapp med Stefan Löfven om att mer resurser till mindre klasser är svaret.
Det är ett ovärdigt och oseriöst spel. Elevernas och lärarnas bästa offras på väljarmaximeringens kortsiktiga altare. Vilka saknar mognad att axla ansvaret för skolan? Inte Linköpings Catharina Rosencrantz i alla fall.