Blocköverskridande överenskommelser kan man önska av två skäl: En fråga anses vara så viktig att man vill att beslutet gäller oavsett vilka som regerar eller man inser att motståndarsidan har allt att vinna om en viss fråga blir valfråga så man vill göra upp för att få bort den från dagordningen. I första fallet går politiken före det krassa partiintresset, i det andra fallet är det precis tvärtom.
Men detta sägs sällan högt. I stället framställs ofta de blocköverskridande överenskommelserna som höjden av ansvarstagande. Att ropa alltför ofta på uppgörelser över blockgränserna är dock litet respektlöst mot demokratin. Alltför många blocköverskridande överenskommelser riskerar att minska väljarnas inflytande. Särskilt stor är risken i frågor där blocken skiljer sig åt ideologiskt.
När allianspartierna nu har enats om energipolitiken är det många som vill se en blocköverskridande överenskommelse. De borgerliga som vill göra upp med (S) sätter politiken framför taktiken: En kärnkraftsvänlig allians mot en avvecklaropposition låter som ett borgerligt framgångsrecept i valet 2010, men för många borgerliga är landets energiförsörjning så viktig att man hellre gör upp med (S) än riskerar en återställare 2010.
Vänsterrösterna är mer kluvna. Dels finns de stora industriförbunden inom LO, som vet att medlemmarnas jobb riskeras om (V) och (MP) får avgöra energipolitiken. Dels finns strategerna som redan drömmer mardrömmar om hur Mona Sahlin i valdebatterna pressas om just dessa industrijobb.
Skolan är ett glasklart exempel på hur en sida vill göra upp över blockgränserna för att vrida ett opinionsvapen ur händerna på motståndarna. Mona Sahlin har insett att anti-kunskap, anti-plugg, anti-betyg och anti-läxor inte går hem hos väljarna. Problemet för Sahlin är att de borgerliga fortfarande har mycket högre förtroende i skolfrågor. Vad gör man då? Jo, ropar på blocköverskridande överenskommelser.
Den fråga vid sidan om kärnkraften där det vore mest önskvärt med en uppgörelse över blockgränserna är försvaret. Om (S) och alliansen kunde enas skulle oron minska inför vad (V) och (MP) ska ställa till med vid ett regeringsskifte 2010.
Att (S) sedan valet 2006 har gjort det till en vana att kräva blocköverskridande uppgörelser, och att alliansen lika kategoriskt säger nej, har nog också med tidigare erfarenheter att göra. De borgerliga partierna har inte regerat sedan 1994 - nu vill de inte släppa fram (S) till köttgrytan.
Och (S) har en grandios självbild att jobba med. Vid partiets framtidsdagar i Västerås presenterade sig en frontfigur så här: "Jag heter Ylva Johansson. Jag är riksdagsledamot - i opposition, förstås. Det är vedervärdigt. Jag hatar det." Är man så van att regera att uppdraget att sitta som folkvald i riksdagen beskrivs som "vedervärdigt" - då är det inte konstigt att man ropar på blocköverskridande överenskommelser så fort man inte får som man vill.