Företagen är samlade skatterättsligt under ett tak, moderbolaget Linköpings stadshus AB. Det ger bland annat möjligheter att använda vinstmedel på ett mer okonventionellt sätt. Kommunen minskar sin skatt, och man kan kvitta förluster mot vinster i olika bolag. Det är lagligt. Som Linköping gjort har väldigt många andra kommuner också gjort.
Corren berättade häromdagen hur ledningen för dessa bolag ser ut. Det är en kraftig manlig dominans. Här finns ingen kvinnlig ordförande eller vd. Riksdagens utredningstjänst genomförde för ett par år sedan en kartläggning av styrelserna i de kommunala bolagen. En av fem ledamöter var kvinna, ungefär som det ser ut i det privata näringslivet. På en av tio ordförandeposter fanns det en kvinna. Bolagen är allstå till stor del en arena för män.
Det finns flera problem med att de kommunala bolagen blivit fler och mäktigare. Man rör sig i en gråzon, ekonomiskt och politiskt.
Näringslivskultur står mot förvaltningskultur, vinstkrav mot allmännytta, offentlighet kontra affärsverksamhet och insynen i kommunala bolag är generellt sätt sämre, även om offentlighetsprincip och liknande även gäller för dem. Merparten av de kommunala skandaler som dragits fram i medier se senaste 10 till 15 åren har skett i bolagen. Det antyder att det finns både styrnings- och kulturproblem. Det händer då och då att kommuner anmäls till konkurrensverket för att man bedriver regelrätt affärsverksamhet som konkurrerar med vanligt näringsliv. I några fall har kommuner fällts och tvingats stänga eller sälja verksamheter som man inte ska ägna sig åt. En sådan debatt fanns om Tekniska verken i Linköping för ett par år sedan.
Kommunal affärsverksamhet lever i korsdraget mellan ägare, styrelsen och medborgarna. Det är ett komplext uppdrag att vara styrelseledamot. Aktiebolagslagen är tydlig. Det finns en lojalitetsplikt gentemot bolaget, men som politiker är man allmänhetens företrädare. Det kan bli konflikt mellan affärshemlighet och att förankra besluten politiskt. Man hanterar skattemedel, så det klart att offentlighet har större tyngd än något annat perspektiv. Så långt som möjligt ska man undvika att hamna i den typen av intressekonflikt.
Kommunala bolag som princip är inte fel, men det har gått för långt i kommunernas sätt att driva viktiga delar av verksamheten. Och det för också med sig en ledningskultur som är i motats till den som gäller i ett förvaltningstyre. Det är för lite debatt om bolagen och de risker de har för skattebetalarna, både som affärsidé och som sätt att driva allmännyttig verksamhet. Även demokratiska behov talar för en annan ordning.