Så kom de till slut överens, demokraterna och republikanerna i USA. Under söndagen enades de om åtstramningsåtgärder för 3000 miljarder dollar som ska genomföras den kommande tioårsperioden. Beslutet hade vid denna tidnings pressläggning inte tagits, men om allt har gått enligt plan klubbas förslaget natten till idag. Att det slutligen kom en uppgörelse är ingen skräll. Att förhandlingarna skulle ta sådan tid att de hotade USA:s betalningsmöjligheter har alltid varit otänkbart.
Förslaget innebär alltså kraftiga nedskärningar. Trots omfattningen motsvarar de ändå bara en knapp fjärdedel av USA:s gigantiska statsskuld. Eftersom skuldtaket samtidigt höjs med 2 100 miljarder dollar kommer den amerikanska staten att kunna fortsätta spendera pengar den inte har. På kort sikt var en höjning av skuldtaket nödvändig, men det vore olyckligt om de senaste veckornas händelser inte stämmer till eftertanke för USA:s politiska elit. Tilliten till den amerikanska ekonomin har utmanats tack vare svårigheterna att komma överens. USA har inte råd med fler förtroendekriser.
Vem är den största vinnaren på överenskommelsen? På sätt och vis är alla inblandade både vinnare och förlorare. Obama har med höjandet av skuldtaket köpt sig tid över nästa presidentval. Någon kris som liknar denna kommer inte att dyka upp innan valet nästa höst. Han har dessutom visat att han kan kompromissa. Å andra sidan får han, med tanke på de planerade besparingarna, svårt att fortsätta med sin expansiva politik om han skulle bli omvald.
Republikanerna å sin sida har lyckats genomdriva sin linje om besparingar utan skattehöjningar, vilket är bra för den amerikanska medelklassen. Initialt framstår republikanerna som segrare, men i det längre perspektivet kan Obama framstå som den balanserande kraften. Slutsatsen blir ändå att det förslag som nu antagits lär göra republikanerna gladare än demokraterna.
Samtidigt är det på sin plats att erkänna att detta knappast var det sista vi såg av den amerikanska statsskuldsproblematiken. Debatten och det politiska spelet kring budgeten har varit ovanligt tuff den här gången. Men det är inte första gången ett liknande beslut tvingats fram. Under George W. Bushs tid som president höjdes skuldtaket flera gånger. Allt sedan den amerikanska statsskulden på allvar började växa under 1980-talet har presidenter och kongresser verkat oförmögna och ointresserade av att göra något åt den. Kontrasten till Sverige är slående. Här är budgetdisciplinen en av alliansregeringens populäraste delar.
Till syvende og sidst står de amerikanska väljarna inför valet: Vill de att USA ska förbli ett land med relativt låga skatter eller vill de bygga en samhällsmodell som mer liknar den europeiska? Vad de än väljer måste de förstå att de är dags att rätta mun efter matsäcken. Det går inte att för alltid spendera pengar man inte har.