SCB:s nya kartläggning av partiopinionen är delvis överspelad. Här märks ingenting av den mäktiga underström bland väljarna som sensationellt gav sig tillkänna i EU-valet i söndags. Mycket talar dock för att stora föränd-ringar är att vänta.
Moderaterna uppfattar säkert SCB-siffrorna som tröst efter nederlaget i EU-valet. Partiet fortsätter att öka och får stöd av drygt tjugoen procent. Det är inte precis någon spektakulär siffra, men moderaterna kommer att sätta den i relation till det usla valresultatet 2002 och därför känna sig styrkta.
Den moderate partisekreterarens kommentar är också att detta bekräftar att partiet är på rätt väg, att omläggningen av den ekonomiska politiken börjar ge resultat. Den slutsatsen är emellertid förhastad.
Sant är att Fredrik Reinfeldt hittills lyckats bra med att framstå som något annat än en traditionell högerpolitiker som vill sänka skatter och skära i välfärdsutgifterna. Men sakpolitiskt är skillnaden mot tidigare mycket liten. Det handlar mer om en förändrad retorik och apparition i största allmänhet.
Det kommer att bli mycket svårare för moderaterna när partiets politik börjar utsättas för en mer detaljerad granskning av övriga partier.
Den stora förloraren i SCB-mätningen är folkpartiet som backar till drygt elva procent. Fp är med andra ord sakta men säkert på väg tillbaka till mer normala nivåer. Det största tappet sker till moderaterna.
Det är säkert frestande för en del att förklara detta med folkpartiledningens hållning tidigare i år när det gällde den fria invandringen från Östeuropa. Det var många liberaler som då skriade i högan sky över svek mot den liberala "själen". Men om det nu verkligen finns ett samband mellan folkpartiets väljarförlust och frågan om övergångsreglerna så är det nog snarare den interna oppositionen mot Lars Leijonborgs linje som orsakat förlusten, och inte hans påstådda "svek" mot den "liberala själen".
Folkpartiet förlorar flest välj-are till moderaterna, som också ville ha någon form av övergångsregler. Förklaringen är därför att folkpartiet nu lämnar tillbaka de väljare som man fick till "låns" i valet 2002 när Leijonborg talade om språktest för svenskt medborgarskap. På det förslaget vann fp många väljare från moderaterna och kristdemokraterna. Språktest var en symbolfråga som signalerade en mindre mesliberal hållning.
När Lars Leijonborg fick rejält på nöten inom sitt parti när han ville ha övergångsregler för den fria invandringen kom detta att fungera som en signal i motsatt riktning, ett bevis på att mesliberalismen var tillbaka. Då flyktar också mer "konservativa" väljare från folkpartiet. Snart torde partiet vara tillbaka på sin vanliga nivå. Men nu finns det dessutom ännu ett parti - centern - som konkurrerar om de moraliskt "fina" storstadsliberalernas röster, så i fortsättningen lär det bli ännu tuffare för folkpartiet. Väljarutrymmet är smalt, men det är desto fler partier som fylkas på detta territorium.
Frågan är vem som kommer att bry sig om den breda folkopinion, från vänster till höger, som manifesterade sig i EU-valet. Något som liknar Junilistans framgång har aldrig inträffat förut i svensk politik. Statsvetarna talar om en "lavin": Partiet vann röster i alla sociala grupper, i alla delar av Sverige och från alla partier.
Det som hänt är så stort att det förr eller senare oundvikligen kommer att få inrikespolitiska konsekvenser. Junilistan har visserligen inga inrikespolitiska ambitioner, men listan har visat att partistaten är mycket bräckligare än vad någon kunde tro och att det finns frågor som kan mobilisera för ett nytt röstningsbeteende, bortom de vanliga vänster-högerreflexerna. Det plötsliga uppvaknandet till denna insikt kan i sig bli en stimulans för politiska omkastningar.
SCB:s partisympatimätning säger därför mer om det förflutna än om framtiden.