I jakten på dubbelmördaren i Linköping kan övervakningskamerorna på stan komma att bli till hjälp. Polisen har i varje fall hämtat in filmer från dem, även om det verkar oklart huruvida någon genomgång av materialet ännu börjat. Polisens presstalesmans förklaring till detta låter minst sagt konstig: "Än så länge vet vi ju inte vem vi skall leta efter", säger hon.
Man har ju dock ett signalement, och det är väl inte uteslutet att det kan finnas något på filmerna av ledtrådskaraktär.
I alla händelser har Linköpingsborna nu fått upp ögonen för hur mycket de är övervakade på stan. I centrum finns kameror på femtio platser; sammantaget handlar det om cirka tvåhundrafemtio kameror. I hela kommunen är runt etthundrafemtio platser övervakade av drygt sexhundra kameror.
Det senaste decenniet har intresset för - och uppenbarligen behovet av - övervakning ökat högst betydligt. Detta samtidigt som lagstiftningen om kameraövervakning blivit mer liberal, i meningen mer tillåtande.
Annars är denna allt mer närgångna övervakning av medborgarna långt ifrån liberal i en mer principiell mening. I ett övervakningssamhälle, där "storebror" ser allt, kommer också den enskildes integritet att ha offrats. Det är viktigt att denna princip inte förloras ur sikte i jakten på ökad säkerhet.
Det handlar som vanligt om att väga olika intressen och principer mot varandra, i det här fallet den enskildes integritet mot behovet av förstärkt säkerhet och trygghet. Det ökade behovet av övervakning är i sig ett dystert kvitto på en försämrad säkerhet och minskad trygghet hos affärsidkare. Brottsligheten har ökat, och riktar sig numera mer till butiker, medan det är ovanligare att banker rånas.
Samtidigt noteras ett ökande intresse från kommuner och polis för att övervaka öppna, offentliga platser. Det kan handla om en gångtunnel i Mjölby - där blev det dock avslag - eller om en skola som Nygårdsskolan i Linköping, där däremot övervakning nyligen beviljades av länsstyrelsen. Just nu handlägger länsstyrelsen Östgötatrafikens begäran om att få sätta upp kameror på pendeltågen.
Det är av stor betydelse att alla sådana ansökningar behandlas och avgörs med återhållsamhet som vägledande princip. Men så verkar för övrigt också vara fallet. Det skall vi som medborgare vara tacksamma över.
De flesta som får frågan om vad de tycker om att bli "filmade" när de handlar eller går på stan svarar att de inte har något emot detta. Den som har rent mjöl i påsen tycker sig inte heller ha något att frukta av övervakningen. Och så är det förstås. Men om all principiellt betingad försiktighet övergavs och ett fullfjädrat storebrorssamhälle inrättades, skulle de flesta av oss reagera starkt och slå vakt om vår personliga integritet.
Det får aldrig bli så att det känns helt normalt att man som medborgare är övervakad vid vart och vartannat steg utanför det egna hemmet. Då tippar den balans som måste finnas mellan behovet av trygghet och säkerhet och individers integritet helt över till det sistnämndas nackdel.