Gårdagens Irak-konferens i Stockholm visar hur hela världen engagerar sig i Iraks framtid.
Över 500 deltagare från nästan hundra länder behandlade den femårsplan som drog igång i fjol för att, enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Irak ska uppnå de långsiktiga målen om välstånd, politisk stabilitet och varaktig säkerhet.
Invasionen i mars 2003 skedde utan FN-mandat och stred mot internationell rätt. Men efter att Saddam Hussein störtats var många av krigets kritiker ändå redo att dra streck och blicka framåt. FN kunde inrätta en mission i Bagdad. Normaliseringen bröts dock av ett attentat i augusti som krävde bland andra ett FN-sändebuds liv.
I november 2004 återvaldes president Bush. Han såg detta som ett kvitto från amerikanska folket på att han gjort rätt i Irak - även om det redan då var uppenbart att utvecklingen blivit en annan än Vita huset tänkt sig.
Samtidigt som Irak steg ned i en ny sorts helvete producerade USA rapporter om politiska och ekonomiska framsteg. Det är också vad FN:s och den irakiska regeringens samarbete "International Compact with Iraq" sysslar med. Det kan behövas - som motvikt till de välgrundade profetiorna om fortsatta olyckor.
USA är den part som enskilt betyder mest för utvecklingen i Irak, med sina 150 000 soldater och 100 000 personer som arbetar på kontrakt för amerikanska staten. USA förblir riktkarl, trots att man så gärna vill att andra tar ansvar.
I den amerikanska valrörelsen spelar Irak stor roll, mest på temat vilken av presidentkandidaterna som har den bästa politiken för att snabbast möjligt ta hem soldaterna. Vem som tidigare hade rätt eller fel är mindre intressant. Eftersom Bush hade opinionen med sig när han gick i krig riskerar ju den kandidat som kritiserar hans sätt att störta Saddam Hussein att strö salt i såren på just de marginalväljare vars röster behövs för att vinna.
Kriget är impopulärt, men inte så som Vietnamkriget blev. Den stora skillnaden är att upprinnelsen denna gång ansågs vara ett direkt angrepp på hemlandet. En annan skillnad är att utan värnplikt är det numera bara frivilliga som drabbas direkt. Och när nu ekonomin blivit den stora stridsfrågan tenderar gemene man att skylla problem mera på frihandel och finansvalpar än på kriget i Irak.
Trots terrordåd, militära strider och slitningar bland politikerna i Bagdad är känslan i USA att läget blivit bättre sedan Bush i januari 2007 lanserade en ny politik med truppförstärkning.
Det kan slå om snabbt. Ett orosmoment är de tiotusentals sunnimuslimska krigare som står på USA:s avlöningslista sedan i fjol. Då bestämde sig deras ledare för att al-Qaida - som vill ha en islamisk stat i Irak - var ett värre hot än USA mot deras mål, att ta tillbaka makten från den shiamuslimskt dominerade regeringen i Bagdad och sätta kurderna på plats.
Det är uppenbart att det i och kring Irak finns aktörer som med välstånd, stabilitet och säkerhet menar något annat än FN-chefen Ban Ki-moon.