Invigning av Linköpings universitet år 1975.
När vi blickar tillbaka på Linköpings universitets första 50 år går det inte att överskatta vilken betydelse det haft för vår stad, för Östergötland. Det har varit den kanske viktigaste motorn för utveckling – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det har försett regionen med högutbildad arbetskraft, lagt grunden för nya företag och banat väg för teknologier som förändrat världen.
Det är en 50-åring som ofta gått sin egen väg och brutit ny mark. Problembaserat lärande introducerades tidigt i flera utbildningar. Tvärvetenskapliga samarbeten har löpt som en röd tråd genom åren. Här fick Sverige sin första professor i datalogi, Erik Sandewall. Här föddes civilingenjörsprogram i industriell ekonomi och datateknik, som senare spridit sig till andra lärosäten. På bara ett halvt sekel har Linköpings universitet vuxit ur den östgötska myllan och intagit sin plats som ett av världens bästa lärosäten.
Det är inte svårt att skriva universitetets framgångssaga. Men den officiella historieskrivningen missar ofta det allra viktigaste. Det som inte låter sig fångas i poäng och examina, rankingar och publiceringar: människorna, relationerna, vänskaperna.
När jag tänker på Linköpings universitet så tänker jag inte på byggnader och institutioner, utan på lärarna som älskar att undervisa. På forskarna som brinner för att dela med sig av sin kunskap. På studenterna som förlorar sig i diskussioner, svettas i labbsalar och våndas över tentor. Jag tänker på kåraktiva, sektionsaktiva, fadderier, Baljan, Byttan, studievägledare och alla andra som får vardagen att fungera – och som utgör studentlivet.
Om Linköpings universitet har betytt mycket för vår region, så har det betytt ännu mer för oss människor. I dess föreläsningssalar och studentboenden har otaliga unga tagit sina första steg in i vuxenvärlden. Borta från barndomshemmet har Linköping blivit ett nytt hem. Vänner från universitetet har blivit en ny familj.
För ett drygt år sedan skrev jag en krönika menad som ett farväl till min egen studietid. I stället blev det ett kärleksbrev till Linköpings universitet, en påminnelse om något jag saknade. Det som var tänkt som en punkt i livet blev i stället ett komma. Det finns en särskild energi – kanske rent av magi – som bara uppstår på ett campus. Fångad i dess gravitationsfält drogs jag tillbaka som doktorand.
Universitetet är en sagoplats med löftet om en framtid, skriver Correns krönikör Christian Gustavsson.
Universitetet är en sagoplats med löftet om en framtid. Här möts allvaret och det studentikosa i samma korridorer. Här kan man samtidigt korsa vägar med videostreamingens fader Robert Forchheimer och STABEN, datateknologernas fadderi, klädda i Zelda-stass. Och någonstans i studentlivets virrvarr kommer många träffa den kanske viktigaste personen i ens liv: Den person som man vill vara.
En vecka av firande har redan inletts. Till alla er som varit, är eller kommer att bli en del av Linköpings universitet: Tack – och grattis! Att universitetet fyller 50 år är inte bara ett jubileum. Det är ett ständigt pågående löfte om en framtid.
Till hösten fylls campus åter av nya studenter, med nya drömmar och ambitioner. Vi ser redan fram emot att de också gör Linköpings universitet till sitt.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.