Den 5 oktober höll Håkan Juholt middag för ett 20-tal intellektuella, vänstervridna (Nina Lekanders ord) gäster. Temat var "Kulturens roll i ett radikalt samhällsbygge", och bland gästerna fanns radioteaterns chef Stina Oscarsson, Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, Anna Odell, PO Enquist, Arne Ruth och Göran Greider.
Trots Juholts alla tabbar var denna middag smart och strategisk. För i Sverige är kultureliten vänster, och det innebär en gigantisk opinionsfördel. Vad är väl borgerliga ledarsidor i jämförelse med popmusik, böcker, filmer, pjäser, public service och kultursidor? Juholt gör helt rätt som vårdar kärleksrelationen mellan svensk kulturelit och vänstern.
Vi som inte är vänster kan dock glädjas över tecken på att vänsterhegemonin inom kultursfären inte längre är lika självklar. De senaste åren har Axess (magasinet, bloggen och tv-kanalen) blivit en tung och viktig kulturkonservativ röst i debatten. Och senaste numret av Blått, Muf:s tidning, söker efter den svenska "rödvinshögern" - borgerliga humanister och kulturutövare.
Där förklarar Lars Anders Johansson varför den svenska kultursektorn från 1968 radikaliserades, och varför den fortfarande är helt vänsterdominerad. Johansson konstaterar också att kulturkonservatismen har börjat hävda sig i den svenska debatten men att det saknas företrädare för en kulturell liberalism.
När liberaler diskuterar kultur fastnar de ofta i ett marknadsekonomiskt resonemang om att kultur är en privat angelägenhet som inte bör finansieras med skattemedel. Ett färskt exempel på det är Linköpingsdebatten om det skrala bioutbudet. Johansson vill i stället se företrädare för den universella kulturliberalism som värdesätter bildning och kultur som ett medel för individens personliga utveckling.
Kanske är författaren Bengt Ohlsson det oväntade svaret på efterlysningen. I en lång, personlig och humoristisk uppgörelse med vänstertvånget inom kultureliten (DN 4/1) kommer han ut som en man med liberala värderingar - även om han sannolikt inte kallar sig liberal.
Men Bengt Ohlssons kritik av dubbelmoralisk och hycklande konsumtionskritik och uppfostrarnit, hans slutsats att "folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan", hans påpekande att makten inte alltid finns där vi antar att den finns - allt detta är liberala värderingar och ett kritiskt tänkande som inte bara vänstern och kultureliten borde lyssna till. Även många pekpinneviftande och livsstilsmoraliserande "liberaler" med fix och färdig maktanalys kan lära av Bengt Ohlsson.
Förhoppningsvis kan Ohlssons kliv ut ur garderoben inspirera fler kulturutövare att utmana vänsterhegemonin. Även om Axess gör en storartad insats behövs det fler röster som är kulturkonservativa eller -liberala. Tänk den dag det går att bjuda ett 20-tal intellektuella makthavare på middag med temat "Kulturens roll i ett borgerligt samhällsbygge"!