Linköping behöver ett nytt Resecentrum. Det är så gott som alla överens om. Men att en politisk majoritet vill se en placering öster om Stångån betyder inte att en flytt är helt oproblematisk.
Correns ledarsida har tidigare framhållit vikten av att Linköping får växa öster om Stångån. Det skulle - i synnerhet om Cloetta center och de nya idrottsanläggningarna knyts ihop med centrum - göra staden både mer levande och sammanhållen.
Förhoppningsvis skulle också strandlinjen bli ett än mer attraktivt läge för dem som vill fika, motionera eller gå ut och äta. Vilket är ett måste om man vill få fart på verksamheten längs Stångån.
Samtidigt är en flytt från Järnvägsgatan inte något självändamål.
Det viktiga är att inte klamra sig fast vid gårdagens lösningar och att skapa ett resecenter som kan hantera framtidens infrastruktur. Och som gagnar både miljön och tillväxten.
Självklart måste politikerna också satsa djärvt och långsiktigt. Allra häftigast vore om tågen fick passera på storslagna och belysta broar högt upp i luften.
Sant är att en flytt till andra sidan ån rymmer många fördelar. Centrum utvidgas. Flyg- och tågtrafiken förs närmare varandra. Vattenytorna kan utnyttjas bättre. Det gamla Resecentrum behöver inte rivas förrän det nya står klart att invigas.
I bästa fall leder det till ett större, skönare och stilfullare Linköping.
Och visst kan man, som någon formulerade saken, hävda att en expansion på Järnvägsgatan är som att bygga in sig i en skokartong. Stationen är helt enkelt för dassig och utrymmet för trångt.
Men det ekonomiska perspektivet är knappast oviktigt. Kostnaden för projektet uppskattas till närmare två miljarder kronor och självklart måste det föras en rejäl debatt om det är värt priset. Och gärna innan kommunstyrelsen fattar ett inriktningsbeslut i frågan (vilket den förväntas göra den 6/3).
Det är också viktigt att få hitta en smidig lösning när det gäller busstrafiken och den nya fotbollsarenan.
Både Paul Lindvall (m) och Lena Micko (s) drar slutsatsen att Resecentrum bör flyttas. Det öppnar för en konstruktiv debatt och gör att risken för politiska låsningar minskar väsentligt.
Men om dessa storslagna visioner ska kunna förverkligas måste fler än de lokala politikerna tända på projektet.