I dag publicerar Corren den sista artikeln i serien om de lokala partiledarna i Linköping. De har alla fått chansen att summera det politiska läget inför nästa års val och de flesta har också listat tre frågor som de själva anser är viktigast i politiken.
Vissa av svaren är så förutsägbara att de blir intetsägande. För vilken politiker önskar sig inte en "ännu bättre kommunal skola" eller "trygghet för medborgarna"?
Men när alla intervjuer jämförs framträder ändå tydliga ideologiska skillnader.
Vänsterpartiets Monica Ericsson vill höja skatterna för att kunna satsa på nolltaxa i kollektivtrafiken och på grundskolan. Precis som moderpartiet lägger Ericsson tydligen fokus på att fördela de befintliga resurserna -- inte på att skapa nya.
Miljöpartiets Gunilla Wetterling väljer att koncentrera sig på en lokal fråga: eklandskapet söder om Linköping. Det är nästintill en "ödesfråga" för staden, anser hon.
Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Lena Micko, tar i stället ett vidare grepp om politiken. Hon pratar om tillväxt och om sysselsättningen som "paradfråga" -- men skulle, om socialdemokraterna fick fler röster, också gärna ägna sig mer åt "klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik".
Och vad vill då de borgerliga partierna förmedla? Trion (m, fp och kd) i "framtidsalternativet borgerlig samverkan" fokuserar på välkända borgerliga frågor: tillväxt, nyföretagande, ökad trygghet, större brukarinflytande i vården och i omsorgen.
Jokern i leken är fortfarande centerpartiet, som under de senaste åren har regerat ihop med socialdemokraterna. Men inför nästa val vill centerns Gösta Gustavsson hålla alla dörrar öppna.
Centerpartiet är ett "tydligt borgerligt parti", säger Gustavsson till Corren -- men han framhåller samtidigt att partiet är "duktiga på" att samarbeta med s.
Det är synd att väljarna i Linköping inte kommer att kunna rösta på en borgerlig fyrpartiallians i nästa val. Centerpartiet skulle behövas i det borgerliga samarbetet, också här i Linköping.
Med en stark borgerlig allians finns förutsättningarna för att effektivt driva en politik som lockar fler företag, som stärker kommunens roll som ekonomisk "motor" i länet -- och en sådan politik behövs, inte minst för att det i sin tur skulle öka resurserna till skolan och vården.
Kort sagt: Linköping behöver ett maktskifte.