I vems intresse hålls bedömningen om Mijailo Mijailovics mentala hälsa bakom lyckta dörrar vid Svea hovrätt? Lagen är utformad för att skydda Mijailovic. Bedömningen av hans tillstånd anses privat till den grad att det skulle kunna skada honom om den luftades offentligt. Få rättsfall är lika uppmärksammade, i dessa dagar är det endast Knutbyrättegången som åtnjuter samma intresse. I det fallet tog domstolen mindre hänsyn till barnflickans intresse än domstolen gjort i fallet Mijailovic. Domstolens hänsynstagande i hans fall ligger närmare den sedvanliga bedömningen att gärningsmannens integritet skall skyddas.
Media har vänt in och ut på mycket av Mijailovics liv och omsorgsfullt basunerat ut varje steg av processandet efter hans brottsgärning. Kan vi egentligen förstå något av det som skett utan att vi ställer oss frågan om varför Mijailovic mördade Anna Lindh? Bakom mediernas intresse för dådet, gärningsmannen och de rättsliga efterverkningarna finns allmänhetens verkliga behov av att förstå hur detta kunde vara möjligt. Lagen har misslyckats i sitt syfte att ta till vara Mijailovics integritet. Tack vare grävande journalistik vet vi en hel del om honom, kanske även det som inte borde berättas. Han har även erkänt mordet, och blivit dömd en gång.
Nu skyddar domstolens tolkning av lagen mindre Mijailovic och mer en delad yrkeskår av experter i psykologi och psykiatri. Detta är mycket beklagligt av två skäl. För det första bidrar det inte till en förståelse för psykiatrisk verksamhet såsom den används och bedrivs av staten, och inte heller bidrar det till att medborgare får ökad insikt i vad psykiatrisk verksamhet handlar om. Oförmågan att förklara för vanliga människor hur små skillnader i experters bedömningar av ett psyke kan leda antingen till vård eller fängelse döljs. Vilket förtroende kan en yrkeskår få när dess bedömningar måste avgöras av en tredje part, en domstol som inte är experter? Det är synnerligen allvarligt att lagen nu räddar en yrkeskårs metoder och tillvägagångssätt från att ifrågasättas.
Det är inte mysticism psykiatri handlar om, men en yrkeskår kan inte begära förståelse för en verksamhet som inte kan förklara förekomsten och tolkningen av så kallade inre röster. Hur bedöms om en person lider av dem och i så fall till vilken grad? Det är bättre att lufta sin oenighet offentlig och i synnerhet i detta, för ett helt folk, besvärande fall. Hur skulle det se ut om läkare inte kunde säga om en patient var sjuk på grund av en bakterie eller ett virus. Visst finns det olika behandlingsmetoder för till exempel prostatacancer. Men de kan utan större besvär förklaras. Psykiatrin verkar mindre vetenskaplig genom att undvika att konfrontera oenigheten om bedömningar.
För det andra måste den rättspsykiatriska bedömningen göras i offentlighetens ljus, annars riskerar medborgare att dra slutsatser enbart på journalistiska tolkningar av det som skett. Om männi-skor skall kunna förstå sin samtid måste de också tillåtas att i ett fall som detta, som berört alla, att få tillgång till experternas specifika bedömningar. Det går inte att nöja sig med allmänna kommentarer om teori och vanligt tillvägagångssätt när mördaren har erkänt och den mördade var vår utrikesminister. Det svenska folket förtjänar mer än detta och det kan också förstå mer än vad experterna verkar tro. Rättens flathet inför en tigande mordåtalad är irriterande. Vad gör den för att begripa experterna?
Det avgörande för om medborgare genom politiska val och på andra sätt skall kunna bygga en bättre framtid är att de inte hindras från att begripa hur ett sådant brott kan begås. "Varför?" gjorde han detta är fortfarande en fråga som måste besvaras, och det är statens skyldighet, både dess domstolar och dess experter, att hjälpa till att ge förutsättningarna för att medborgare ska kunna formulera sina svar. En psykiatri som inte kan enas har förverkat sin rätt att ge ett enhetligt svar till allmänheten. Rättsväsendet finns till främst för de oskyldiga medborgarna. Vad som än händer med Mijailovic kommer vi att vara skyddade från honom, men kommer vi i framtiden att kunna skydda oss från denna typ av till synes obegripliga brott, om vi inte tillåts förstå dem?