Det ouppklarade Palmemordet lämnar oss ingen ro. SVT:s "En pilgrims död", baserad på Leif GW Perssons romaner, har lett till en ny högsäsong för diverse konspirationsteorier om vem eller vilka som låg bakom dådet. Var det kanske högerextrema poliser? Eller var det kanske den hemliga militära organisationen Stay behind? Hypotesen lanserades häromdagen av Inga-Britt Ahlenius, Riksrevisionsverkets förre generaldirektör. Eller var det kanske Christer Pettersson, som emellertid är både frikänd och avliden.
Vi vet inte. Efter 27 år är chanserna tyvärr ringa att mordet klaras upp. Men nog är det märkligt att det återuppvaknande intresset för den misslyckade polisutredningen bortser från det politiska ansvaret för haveriet. Inte för att det skulle bidra till en lösning av själva mordgåtan. Men det ger viktiga lärdomar om varför polisarbetet blev en sådan katastrof.
Spaningsledaren Hans Holmér har fått bära skulden för att utredningens första år klantades bort. Holmér saknade erfarenhet av mordspaning, låste sig halsdarrigt vid tvivelaktiga uppslag som den inledningsvis misstänkte "33-åringen" Victor Gunnarsson och sedan kurdiska PKK. Dock bör Holmér rimligen dela skulden med Ingvar Carlssons regering. Redan från dag ett ingrep Rosenbad i de operativa spaningarna. Ingen åklagare fanns i Holmérs Palmegrupp. Däremot en regeringstjänsteman. Även statsministern och justitieministern hade regelbundna överläggningar med Holmér. Åklagarens roll är att kontrollera polisen. Men här prioriterades istället den politiska kontrollen, åklagarna föstes åt sidan och rättsstaten sattes ur spel.
Fallet Victor Gunnarsson belyser konsekvenserna. Trots att han hade ett nästan vattentätt alibi, sätter regeringen press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. "33-åringen" hängs ut som huvudmisstänkt och får sitt liv förstört (senare hävdar åklagarna att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson). Samma sak upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken lagparagrafer eller bristande bevisning stoppa honom. Åklagarna avfärdar PKK-spåret som "fantasier" och kräver att utredningen fokuserar på händelserna vid biografen Grand och Sveavägen - där en viss Christer Pettersson figurerar. Holmér vägrar och kör vidare in i bergväggen, med regeringskansliets stöd. Även när Holmér sparkas i mars 1987 behåller regeringen kontakten och sanktionerar den privata mordspaningen vilken gått till historien som Ebbe Carlsson-affären (en ren fortsättning på PKK-eländet).
Ingvar Carlsson har gått förbluffande fläckfri från detta mörka kapitel då hans regering satte sig över lag och rätt. Allt enligt principen att ändamålet helgar medlen. Det mest tragiska är förstås att vore det inte för dessa utflykter i rättsstatens
skymningsmarker skulle möjligen Palmemordet aldrig behövt bli en gåta.