Över femhundra svenskar dog i tsunamin i Indiska oceanen på annandag jul 2004. Över ettusenfemhundra svenskar skadades. Svenskarna var därmed den värst drabbade turistnationen i Thailand. Ännu fem månader efter katastrofen lider hela sjuttiotvå procent av de skadade av smärta eller någon funktionsnedsättning. Det konstaterar katastrofkommissionens medicinska expertgrupp som i går överlämnade sin rapport.
Slutsatserna och omdömena i rapporten är svidande. Behovet av hjälp uppfattades alldeles för sent av svenska myndigheter och departement. Det var först fyra dagar efter flodvågen som det första svenska läkarteamet fanns på plats i Thailand.
Den medicinska expertgruppen slår fast att Sverige omedelbart borde ha skickat sjukvårds-personal. Professor Sten Lennquist från Linköping säger att "här har det varit en passivitet på departementsnivå som inte är acceptabel".
Lennquist fortsätter med att konstatera att "det är graverande att de som sitter på kunskapen, socialstyrelsens enhet för katas-trofberedskap, inte kontaktades av regeringskansliet under katastrofdagen över huvud taget". På den punkten råder dock delade meningar. Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund hävdar att enheten kontaktade rege-ringskansliet redan på annandagen, men att man fick beskedet att någon hjälp inte behövdes. Om det är sant, framstår regeringens passivitet som mer "aktiv", som än mer graverande än vad den medicinska expertgruppen kommit fram till.
Men frågan är om inte socialstyrelsen försöker skylla ifrån sig. Kritiken i rapporten är ju hård. Experterna menar att enheten för katastrofberedskap inom socialstyrelsen borde ha sett till att samordna evakueringen av de skadade svenskarna och att den skulle ha skickat ner sjukvårds-personal.
Senfärdigheten, oförmågan att samordna tillräckligt snabbt, fick konsekvenser. En snabbare evakuering skulle ha inneburit en avlastning av den extremt belastade sjukvården i Thailand. Det skulle ha lett till att de skadade mycket fortare hade fått den vård de behövde. De skulle ha besparats lidande och sårinfektioner.
De slutsatser som katastrofkommissionens medicinska experter nu presenterat var i själva verket uppenbara redan för fem månader sedan. Experterna bekräftar det som var och en själv kunde konstatera, att regering-ens och myndigheternas krishantering inte fungerade.
Nu försäkrar man från Räddningsverkets sida att en räddningsinsats skulle gå betydligt snabbare i dag, och man pekar på att regeringen var mycket mer på hugget när en jordbävning inträffade i Indonesien i påskas. Då fick Räddningsverket mellan tio och femton samtal från regeringskansliet inom loppet av en timme. Något har man alltså lärt av katastrofen.
Men även katastrofers minne förbleknar med tiden. Kan vi vara säkra på att den svenska handlingsberedskapen kommer att permanentas på den höga nivå som nu gäller, med tsunamin nära i tiden?