Arsenik och dioxin är bland de giftigaste föroreningarna som vi känner till. Upptäckten av mycket höga halter av dessa vid sju nedlagda träskyddsanläggningar i länet är därför skakande. Vid åtminstone en av de undersökta platserna, Gälstad-Lundby, är arsenikhalten så hög att ett barn som får i sig en tiondels gram jord (genom att till exempel slicka på sina smutsiga fingrar) utsätts för en dödlig dos av arsenik.
Eftersom det i omedelbar närhet till den gamla impregne-ringsplatsen finns bostäder och trädgårdar har den risken inte varit obetydlig. Man får vara tacksam över att tragedier inte inträffat.
Vid det gamla sågverket Ydrefors riskerar människor att utsättas för en dioxinmängd motsvarande fem gånger det tolerabla dagliga intaget av miljögiftet dioxin bara genom inandning av damm och stoft under någon timmas vistelse på platsen.
Nu sätter länsstyrelsen upp varningsskyltar vid dessa och andra platser. Frågan är dock om det inte också skulle krävas ordentliga inhägnader. Det som nu kommit till allmänhetens kännedom har dessutom varit känt för länsstyrelsen i ett halvår. Man har därför anledning att vara kritisk mot senfärdigheten med att varna för riskerna.
Även vid lindriga olyckor och brott upprättar polisen avspärrningar. Sådana eller inhägnader borde vara en självklar, första åtgärd på platser där miljögifter förekommer i en sådan omfattning att en mycket flyktig beröring skulle döda ett barn och orsaka allvarliga skador hos en vuxen individ.
Det finns ingen anledning att misstänka att de ansvariga på länsstyrelsen inte skulle ha tagit det hela på tillräckligt stort allvar. Däremot mal miljöbyråkratins kvarnar alltför sakta. Att sätta upp skyltar och så vidare kostar pengar, statliga pengar som efter vederbörligt trög byråkratisk process slussas till länsstyrelsen via Naturvårdsverket. Men ett halvårs reaktionstid är likväl oacceptabelt lång när man upptäckt att allmänheten är utsatt för en allvarlig fara.
Vi har nu fått en obehaglig påminnelse om att Sverige inte är det föredöme på miljöområdet som vi lite till mans inbillar oss. Länder som Tyskland, Nederländerna och Danmark har i femton års tid bedrivit miljösaneringsarbete. Sverige har vaknat sent. Det är först nyligen som regeringen börjat anslå betydande belopp till marksanering. Då hade Göran Persson talat om det "gröna folkhemmet" i sex år utan att lägga så mycket som en krona på att betala av den svenska miljöskulden.
För industrier som förorenar gäller principen "förorenaren betalar". Här kan myndigheterna ställa krav på marksanering med stöd av miljöbalken. Det sker dock i förvånansvärt liten utsträckning. En anledning är att länsstyrelserna har fullt upp med alla så kallade "herrelösa objekt" -- som nu undersökts i länet -- det vill säga platser där betalningsansvar inte längre kan utkrävas eftersom ingen verksamhet bedrivits sedan tillkomsten av miljölagstiftningen.
Så länge staten inte agerar kraftfullt så ligger också näringslivet lågt med att ta sin del av ansvaret.