Mäns och kvinnors respektive uttag i föräldraförsäkringen är ett vanligt mått på jämställdhet. Att svenska pappor bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten är därför ett återkommande argument för att världens kanske mest jämställda land också har sina brister.
Och visst måste det betraktas som en brist att männen - trots förmånliga regler och generös ersättning - är pappalediga i så liten utsträckning.
Den politiska debatten handlar sällan om barnen, som kanske inte får tillbringa tillräckligt med tid med sina pappor - eller papporna själva, som inte sällan vill vara hemma mer med sina barn än vad de är i dag.
I stället handlar den om kvinnorna. Om hur de påverkas av att männen inte tar ut föräldraledighet i samma höga utsträckning. Argumenten är bekanta: det förstärker segregationen mellan könen på arbetsmarknaden, det pressar tillbaka kvinnors löner och leder till att en del tvingas ge upp hoppet om en karriär.
Förklaringarna till det ojämna uttaget är många och komplicerade.
Förlegat könsrollstänkande och ekonomiska avvägningar är några av de saker som styr vem av föräldrarna som ska vara ledig.
Att kvinnor är föräldralediga för att omgivningen - och inte sällan myndigheter - förväntar sig det av dem är oacceptabelt. Liksom det är oacceptabelt att män inte är det för att de förväntas fixa brödfödan i stället.
Men föräldraförsäkringen är kollektiv - den enda kollektiva socialförsäkringen i Sverige i dag - och ansvaret för att dela upp ledigheten ligger på föräldrarna. Därför är det svårt att styra över att en del kvinnor inte vill dela med sig, eller att ha några åsikter om att privatekonomin styr uttaget.
Oförstående arbetsgivare är, enligt jämställdhetsombudsmannen Anne-Marie Bergström och företrädaren Claes Borgström (DN Debatt i går), också en viktig förklaring till att svenska män väljer bort att vara föräldralediga.
Trots att det sedan 2006 är förbjudet att missgynna anställda av skäl som har med föräldraledighet att göra känner många att de har blivit orättvist behandlade på grund av att de har varit hemma med sina barn. Av det dryga fyrtiotalet anmälningar till JämO kommer en fjärdedel från män.
Bergström och Borgström hänvisar också till en undersökning gjord av Göteborgs universitet för några år sedan, som visade att av landets 250 största företag betraktar en tredjedel de anställdas familjeliv som ett nödvändigt ont, som helst inte ska inkräkta på arbetslivet. Och att lika många arbetsgivare motarbetar manliga anställdas strävan att kombinera arbete och familjeliv.
Studien har förvisso ett par år på nacken och förhoppningsvis har en del hänt sedan dess. Men anmälningarna till JämO talar sitt tydliga språk: Det finns arbetsgivare i Sverige som fortfarande tänker likadant.
För jämställdheten är det därför viktigt att arbetsgivarna ändrar inställning. Det kan bli avgörande för hur många svenska pappor som väljer att stanna hemma med sina barn.