Frågan om ägandet i mediebranschen var en profilfråga för Marita Ulvskog, kulturministern. Frågan står i fokus också för Marita Ulvskog, partisekreteraren. I sitt första utspel som socialdemokraternas nya partisekreterare förklarar Ulvskog att hon vill att partiet skall bli en större och aktivare ägare på mediemarknaden.
Som kulturminister försökte Marita Ulvskog inskrida med lagstiftning mot vad hon betecknade som ägarkoncentrationen på medieområdet. Det misslyckades hon med. Nu säger Ulvskog att det inte är tal om att hindra andra från att äga tidningar eller att utöka sitt ägande.
Det är bra att hon därmed retirerat från den ideologiska position som hon hade intagit som minister.
Någon principiell invändning mot Marita Ulvskogs nya tanke, att det socialdemokratiska partiet på nytt skall involvera sig i mediebranschen i större skala, kan givetvis inte resas. Däremot kan man ställa sig frågan varför Ulvskog inte kom på att tänka i dessa banor under sin tid i regeringen. Varför förordade hon inte som kulturminister denna lösning på problemet med "maktkoncentrationen" i medierna?
Kanske är den enkla förklaringen att hon inte trodde på idén. För praktiskt får Ulvskogs tanke sägas vara dödfödd.
Socialdemokratin har för länge sedan förlorat slaget om tidningarna. Tidningar med socialdemokratisk partibeteckning har fallit som käglor. Det har kostat rörelsen enorma summor att hålla liv i den utdöende partipressen. Det är otänkbart att LO - som skulle få vara den främste finansiären - och SAP skulle våga sig på nya, kostsamma äventyr på vad som redan är en mättad mediemarknad.
Varför försöka väcka liv i en så uppenbart orealistisk tanke? Vad är egentligen avsikten med Marita Ulvskogs utspel? En tänkbar förklaring är att det handlar om en politisk markering. Ulvskog tillhör partiets vänsterflygel, och syftet med att utnämna henne torde också ha varit att återge denna partivänster en - givetvis illusorisk - känsla av att den betyder något. Då fordras det symboliska gester. Att tala om att socialdemokratin skall ta upp kampen för att bryta dominansen i medierna skulle kunna vara en sådan gest.
Det är annars lite underligt att socialdemokratiska företrädare låter som om de representerade ett parti i underläge. Socialdemokratin äger visserligen inte en massa tidningar, men i gengäld är partiet landets i särklass dominerande politiska aktör, i själva verket ett statsparti.
Man skulle rent av kunna beskriva den svenska situationen i termer av en inofficiell maktdelning: socialdemokratin äger staten medan borgerligheten äger medier. Förutsättningarna skulle dock förändras om socialdemokraterna förlorar regeringsmakten 2006. Ulvskogs utspel skulle också kunna ses i ett sådant perspektiv, som ett uttryck för insikten att staten kanske inte kommer att vara socialdemokratins för evigt, att man därför kan komma att behöva andra arenor.
Men då är frågan om det verkligen är en partipress som behövs. Det ligger en stor fördel i att tidningar på ledarplats tydligt deklarerar var de står ideologiskt. En sådan tydlighet ger något för läsaren att förhålla sig till, det skapar förutsättningar för det fortgående politiska samtalet.
Samtidigt lever vi en tid då medborgarna värdesätter en större öppenhet i detta samtal. Det fanns en tid då de flesta tidningar var strikt partilojala på ledarplats, då ledarskribenter också ofta bokstavligen var partipolitiker. Sådana partimegafoners tid är för längesedan förbi.
Mot den bakgrunden framstår Marita Ulvskogs medietankar som besynnerligt anakronistiska. Och kanske skall de också ytterst ses som uttryck för det minskade självförtroendet hos ett politiskt parti som känner sig allt mindre i fas med samhällsutvecklingen, och som därför drömmer sig tillbaka till gamla lösningar.