Det ser ut som om det socialdemokratiska maktinnehavet skulle kunna brytas i valet nästa år. Men kommer också det svenska partisystemet att brytas upp? Det är inte bara socialdemokratins exceptionella grepp om makten som skiljer ut Sverige från andra, jämförbara länder. Det gör också partisystemets stabilitet i stort.
Miljöpartiet är den enda "nykomling" som lyckats etablera sig som en del av detta etablissemang under modern tid. Inför valet 2006 finns tre, möjliga utmanare. Ett är mer eller mindre säkert, feministiskt initiativ.
Dessutom finns ett nybildat sjukvårdsparti, och slutligen sensationen från valet till EU-parlamentet förra året, junilistan. Huruvida det blir någon "septemberlista" är dock högst osäkert. Besked har utlovats till hösten, eller möjligen senhösten. Men vad skall bära fram en sådan lista?
Det såg under några år ut som om EU-frågorna var på väg att utvecklas till en ny, inrikespolitisk konfliktdimension, vid sidan av den vänster-högerdimension som annars helt dominerar svensk politik. Nejet i folkomröstningen om euron och därefter resultatet i EU-parlamentsvalet stökade till i de invanda, politiska rutinerna. Många borgerliga väljare svek till exempel sina partilinjer i dessa val. EU-frågorna blev en slags katalysator för ett mer allmänt missnöje, för en antietablissemangshållning generellt.
Men när väljarna i Frankrike och Nederländerna dödade EU-konstitutionen förändrades också i ett slag förutsättningarna för den svenska inrikespolitiken. Nu finns inte längre något att mobilisera kring för junilistan.
Sjukvårdsfrågorna är däremot högt prioriterade av väljarna. Men att ett sjukvårdsparti utan kända profiler för den skull skulle kunna locka några skaror att tala om förefaller helt osannolikt. Återstår det feministiska initiativet. Om detta kan sägas att intresset i medierna så här långt knappast motsvarats av något sug bland väljarna. Och sedan lanseringen tidigt i våras har för övrigt även det mediala intresset svalnat betydligt. Men är det ändå någon utmanare som får sägas ha en chans att lyckas i september 2006 så är det nog trots allt fi.
Man kan säga att de etablerade partierna har tur. Om EU-konstitutionen inte försvunnit från dagordningen skulle läget inför valet ha varit mycket mer oförutsägbart. Men det handlar inte bara om tur. Den viktigaste förklaringen till det svenska partisystemets stabilitet är att partierna visat god anpassningsförmåga till rådande stämningar.
Olof Palmes socialdemokrati tog en gång udden av den radikala vänstervågen genom att göra dess retorik till sin egen. I dag är Lars Leijonborgs folkparti på väg att göra något liknande, fast på andra kanten. Med tal om hårdare tag, inte minst i integrationspolitiken, genom budskapet att "gästfriheten inte skall missbrukas" gör sig folkpartiet till tolk för och kanaliserar stämningar som annars kanske skulle ha kunnat ge upphov till en högerpopulistisk utmaning.