Få har väl missat turerna kring Familjeläkarna i Linköping. Efter att landstingsmajoriteten beslutat att avbryta samarbetet med dem har debatten, inte minst i Corren, pågått för fullt.
Man kan förstå varför. Familjeläkarnas vård var bra och upp-skattad av patienterna. Det medger till och med Anna-Lena Sörenson (s), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden. Men hon kunde inte tänka sig att skjuta till de där extra 1,5 miljonerna. Det var så pass lite som skilde parterna åt i förhandlingarna om resurserna för nästa års verksamhet och som nu lett till att uppåt 12 000 patienter får söka annan vård än den de varit nöjda med i tretton år.
Men sådan är inte bara östgötsk utan svensk sjukvårdspolitik. Fallet med Familjeläkarna är i själva verket ett fall i minatyr av den trångsynthet som vänstern ständigt bromsar vårdutvecklingen med. I går, exempelvis, lades den så kallade stopplagen fram i riksdagen.
Tanken är precis vad det låter som, utvecklingen skall stoppas. Trots att studie på studie visar på förbättringar i de vårdverksamheter som gått från offentlig till alternativ regi, trots att personalen mår bättre, byråkratin blir mindre och patienterna nöjdare, skall offentligdrivna sjukhus inte få vara annat än just offentligdrivna. Det handlar förstås bara om en sak: ideologi. Patienters och vårdpersonals verklighet kommer i andra hand. Vänsterns doktriner i första.
Än mer frustrerande blir detta med tanke på att vi har duktiga läkare i Sverige och ligger bra till inom den tekniska utvecklingen på området. I färska jämförelser med andra OECD-länder står sig Sverige väl när det gäller den faktiska vården. Roger Molin, biträdande chef för avdelningen för vård och omsorg i Sveriges kommun- och landstingsförbund, har sammanställt dessa studier och är nöjd. Vi får goda betyg när det gäller sådant som utförandet av vissa operationer och antalet personer som behövs för dem.
Dock: tillgängligheten är inte alls bra i Sverige. Tvärtom, Molin tvingas till och med utnämna den till "ett stort problem". Och på Vårdstämman alldeles nyligen presenterades en annan rapport enligt vilken svenska patienter ger relativt dåligt betyg åt den egna vården. Faktum är att patienternas upplevelser av vården knappt brukar mätas alls i Sverige.
Det säger en del om makthavarnas perspektiv. Av någon anledning har just sjukvård fastnat i något slags politiskt-byråkratiskt järngrepp som inte bänds loss med mindre än en kofot. Molins kommentar till de brister han till nöds erkänner är typiskt nog att problemen bäst löses inom nuvarande system. Underförstått att allt prompt måste drivas vidare inom hans arbetsgivares hägn.
Det är inom en sådan politisk kultur det blir förklarligt att landstinget i Östergötland hellre betalar flera miljoner i avslutningskostnader för att slippa Familjeläkarna än att skjuta till de 1,5 miljoner som hade behövts. Förklarligt men inte ursäktligt.