Alla partier tävlar om att bli det nya skolpartiet. Och det är inte konstigt .Vi lever i kunskapssamhällets tidsålder. Om Sverige ska kunna stå sig i den globala konkurrensen krävs en god skola. Men det är inte den enda anledningen till att ett välfungerande skolsystem är nödvändigt. Det möjliggör även socioekonomisk rörlighet. De flesta klassresor börjar i klassrummet. Därför är det djupt oroväckande att den svenska skolan står sig illa vid en internationell jämförelse. Vad är lösningen? I det svenska politiska samtalet stavas den ofta mer pengar. Men pengar är, som bekant, inte allt. Speciellt inte när det gäller att lösa problemet med den svenska skolan. Kommunerna har öst pengar över skolan sedan 1990-talet. Trots det har inte skolresultaten förbättrats, tvärtom har de blivit sämre. Ifall brist på pengar inte är orsaken till den svenska skolkrisen, vad kan det då vara?
I ett reportage i gårdagens DN läggs en trovärdig tes fram: de sjunkande skolresultaten hör ihop med det fria skolvalet som infördes under 1990-talet. Elever med välutbildade föräldrar presterar bättre och väljer bort den lokala skolan till förmån för en "bättre" skola med likasinnade elever. Och därmed delas skolorna upp. Elever som kommer från hem utan studietradition hamnar i en skola. Och de studiemotiverade i en annan.
Det är djupt problematiskt att skolvärlden har blivit till ett klassamhälle i miniatyr. Men lösningen är inte att tvångskommendera eleverna till närmaste skola. Valfrihet är ett gott värde i sig. Egentligen ligger problemet i att det finns "bra" och "dåliga" skolor. Och så har det alltid varit, långt innan det fria skolvalet infördes. Skillnaden var bara att elever med varierande ambitionsnivå och bakgrund fördelades jämnare i de respektive skolorna. Vad utmärker då en "bra" skola, från en "dålig" skola? Förekomsten av studiemotiverade elever är ett svar. Men det räcker inte. För varför dras de till en viss skola? Ofta beror det på lärarna. Deras betydelse går inte att underskatta.
Det har Christer Fernqvist, rektor för Vallonskolan i Gimo utanför Uppsala, förstått. Hans skola har länge dragits med betydande problem. De flesta elever kommer från hem utan studietradition, och som följd uppvisar de också sämre resultat . Istället för att hänga upp sig på elevernas socioekonomiska bakgrund har han tagit ett annat grepp. I en intervju i DN (26/3) säger han: "Läraren måste vara en godisbit i klassrummet. Vi försöker göra lektionerna heliga." Fler rektorer, och lärare, borde tänka som Fernqvist. Bra skolor är inte enbart beroende av eleverna. Lärarna spelar en betydande roll.