Det handlar om de tusentals barn som mellan åren 1920 och 1980 placerades i fosterhem eller på institutioner där de utsattes för övergrepp. I vintras presenterade den statliga Upprättelseutredningen sitt förslag till åtgärder:
1. Ett erkännande och en offentlig ursäkt
2. En ekonomisk ersättning på 250 000 kronor per person
3. Åtgärder för att förhindra en upprepning
I lördags meddelade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) att punkterna 1 och 3 ska genomföras. Gällande skadeståndet går dock regeringen mot utredningen. Fosterhemsbarnen får inga pengar.
Anledningen, enligt Larsson, är att det dels är svårt att säkerställa rättsäkra berättelser från så många enskilda personer, dels är tidsperioden begränsande. Människor som blivit utsatta efter 1980 skulle bli diskriminerade, menar Larsson. Hon får stöd av Fredrik Reinfeldt som i Ekots lördagsintervju sade att det rättsosäkra och orättvisa i att definiera vilka som ska ha rätt till ersättning, snabbt skulle leda till konflikter.
Om det var konflikter regeringen ville undvika var det här beskedet antagligen det sämsta den kunde ge. Reaktionen var omedelbar och odelat negativ. Det är inte svårt att förstå varför.
Fosterhemsplaceringarna låg helt och hållet på det offentliga samhällets ansvar, liksom att inte följa upp och dokumentera dem. Därför bör samhället kompensera skadorna som uppkommit till följd av dem.
Utredningen föreslår att summan ska vara lika för alla eftersom processen att avgöra om någon lidit mer än någon annan riskerar att bli godtycklig. Det använder ministrarna i stället som skäl att inte betala ut något alls - till någon.
Beslutet går emot inte bara utredningens förslag, utan också prejudikat som finns från andra länder med liknande fall. Liksom exemplen med de cirka 1 500 personer som tvångssteriliserades i Sverige på 1900-talet och kompenserades med 175 000 kronor vardera.
Pengar läker inga sår men är, precis som barnläkare och expert i Upprättelseutredningen Lars H Gustafsson påpekar, av såväl symbolisk som principiell betydelse: När staten tar över föräldraansvaret för barn som sedan kränks, så ska det kosta. Därtill har många av de numera vuxna fosterhemsbarnen haft ett fortsatt svårt liv. 250 000 kronor är ingen förmögenhet, men skulle ha stor ekonomisk betydelse för dem.
Dessutom är beslutet ett taktiskt misstag som öppnat för oppositionen att utnyttja situationen. Och Larssons omhuldade "ursäktsceremoni" är det nu få som uppger att de tänker delta i. Den kan sluta i ett riktigt brakfiasko.
Regeringen har ingen annan att skylla klavertrampet på än sig själv. Svårigheterna med att urskilja de berättigade till skadestånd hade varit värda att ta sig an för att uppnå en slags upprättelse. Den "rättvisa" som regeringen tycker sig finna i att ingen får skadestånd är en alltför simpel, och ganska obegriplig, lösning.