Miljöpartiet är enligt opinionsmätningarna Sveriges tredje största parti, och det samarbetsparti som Socialdemokraterna kommer att vara tvungna att luta sig tungt mot vid ett eventuellt rödgrönt maktövertagande. Precis som i fallet med Vänsterpartiet gör partistyrelsen allt för att slipa bort de grönas taggiga kanter och få det att framstå som regeringsfäigt. Och precis som när det gäller Vänsterpartiet är skillnaderna påtagliga mellan den linje som förs av partistyrelsen och den som omfattas av de breda medlemslagren.
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes om som språkrör för sista gången enligt rådande regelverk, av en enhällig kongress. Även om spänningarna mellan medlemmarna och partistyrelsen stundtals gjorde sig påminda under kongressen var omvalet av de bägge språkrören det taktiskt sett enda rimliga.
Radarparet har aktivt arbetat på en fernissa av grön mittenpolitik i avsikt att dölja den djupröda grundfärgen. Genom att vurma för friskolor, sänkt arbetsgivaravgift för småföretagare och sänkining av tjänstemomsen flirtar man med storstädernas mittenväljare som i de gröna ser en möjlighet att ställa sig utanför käbblet längs den traditionella höger-vänsterskalan. Förhoppningsvis kommer den fortsatta valrörelsen att få denna trendkänsliga väljargrupp att besinna sig och inse att en röst på de gröna i själva verket är en röst på Sahlin och Ohly.
Påläggskalven Gustav Fridolin, som nu återvänt till partistyrelsen och förutspås vara en av de två som ska ta över efter den sittande duon, har varken Erikssons sävliga norländska trovärdighet och känsla för politiskt rävspel, eller Wetterstrands pondus och drivna debatteknik. Till skillnad från Eriksson och Wetterstrand har Fridolin en tydlig vänsterprofil och ligger därmed mer i linje med partiets gräströtter.
För annars var det mycket borgerlig politik och retorik från framförallt Wetterstrand. Sänkt arbetsgivaravgift för småföretagare, införandet av ett entreprenörsår och en sänkning av tjänstemomsen är alltsammans positiva förslag som tillsammans med att man vill behålla jobbskatteavdraget visar att man lärt sig läxan under den gångna mandatperioden.
Att man sedan väljer att kalla kvotering till bolagsstyrelser och kvoterad föräldraförsäkring för frihetsreformer visar att man känner ett behov av en liberal retorik för att dölja det kollektivistiska synsätt och de tvångsmetoder som utgör kärnan i den rödgröna ideologin. Med politiskt tvång ska vi förmås ändra vår livsstil, samtidigt som vi ska jobba mindre men få mer i ersättning: 35 timmars arbetsvecka och sänkt pensionsålder är förslag man delar med vänstern. Pengarna ska rulla.