När G20-länderna möttes förra gången, i Washington i november, var de rörande eniga om att bekämpa protektionism.
Sedan åkte var och en hem till sitt, krisen fördjupades, länderna tog fram nationella krispaket och såg sig tvungna att se till att satsade skattepengar stannade i det egna landet. I USA skulle endast amerikanskt stål användas vid infrastrukturprojekten, och i Frankrike krävde politikerna att bilföretagen flyttade hem produktion för att få stöd. Enligt Världsbanken har 17 av G20-länderna vidtagit protektionistiska åtgärder sedan novembermötet.
Därför är det svårt att sia om vad utfallet blir av alla högtidliga ord som yttrades vid G20-mötet i London i veckan. När världspressen är samlad och det ska tas "familjebilder" på G20-ledarna är det lätt att vara för frihandel och mot protektionism - när man ska försvara linjen inför opposition och opinion i hemlandet är det en annan sak.
Siffror är svårare att tolka om i efterhand. De 1,1 tusen miljarder dollar som G20 har lovat att ordna fram till IMF:s nödlån, handelskrediter och Världsbankens lån till de fattigaste länderna kommer sannolikt att förbättra läget, i synnerhet för Sverige.
Eftersom svenska banker har intressen i Baltikum är IMF:s nödlån till länder i finansiell kris viktiga för oss, och eftersom Sverige är extremt exportberoende är även handelskrediterna positiva för vår ekonomiska utveckling. Om löftena att bekämpa protektionism och återuppta Doharundan för frihandel skulle visa sig vara mer än fagra ord den här gången är även det till Sveriges fördel.
Däremot ska vi vara glada att inte Barack Obama fick sin vilja fram. Han ville tvinga omvärlden till likadana stora, skattefinansierade stimulanspaket som han har drivit igenom på hemmaplan. Sverige och USA går överhuvudtaget inte att jämföra när det gäller hur mycket pengar invånarna måste lämna ifrån sig till politiker som sedan delar ut dem efter eget huvud - och just därför måste beslut om sådana stimulanspaket fattas på nationell nivå.
Lika glada bör vi nog vara att inte Frankrike fick sin vilja fram när det gäller långtgående regleringar. G20-länderna skriver förvisso om regleringar av finanssektorns löne- och bonussystem samt bättre samordnad finansinspektion, men inga detaljer är färdiga. Eftersom den överhängande risken just nu inte är ett överdrivet risktagande i finanssektorn - utan motsatsen - är det bra att idéer om nya regleringar får stötas och blötas. Liksom tullar och handelshinder försämrar möjligheterna till tillväxt kan alltför rigida regleringar av finansmarknaden bli till grus i maskineriet.
Den rätta avvägningen mellan fri marknad och regleringar för att stoppa dåraktiga riskorgier tål att tänkas över några varv. Det viktiga på kort sikt är att återskapa förtroende och få pengarna att röra sig igen. Det kan förhoppningsvis G20-mötet i London ha bidragit till.