"Vi måste jobba längre", är den vanliga slutsatsen. Senast var det Mona Sahlin som sade att alla måste jobba tre år längre för att vi ska klara välfärden (SvD 27/10).
Och visst är det rimligt att många av oss arbetar längre än till 63, 65 eller 67. Men det är ensidigt och kollektivistiskt att bara prata om höjd pensionsålder.
En del människor slits ut av sitt arbete, fysiskt eller mentalt, och orkar inte arbeta efter 60-årsdagen. En studie i Frankrike visar att personer som vantrivs på jobbet mår oerhört mycket bättre efter pensioneringen. De blir "mellan åtta och tio år yngre direkt", säger en av forskarna (DN 9/11). Samhällsnyttan av att dessa individer tvingas jobba ytterligare några år måste ställas mot olyckan och hälsoförlusten för dem det handlar om.
Alla arbetsgivare är inte heller glada i en höjd pensionsålder. Eftersom vi har hårda regler om anställningsskydd i Sverige kan 67-årsdagen i vissa fall innebära en lättnadens suck för arbetsgivaren. En anställd kan i dagsläget inte kräva att få vara kvar efter 67. För arbetsgivarnas del bör därför en höjning av pensionsåldern kompenseras med någon slags uppluckring av las.
Men det är också viktigt att titta på den andra änden av livsarbetstiden. Hur många år vi jobbar beror ju inte bara på när vi pensioneras utan också på när vi börjar jobba. Under de senaste decennierna har den genomsnittliga etableringsåldern (när 75 procent av en årskull är sysselsatta) förändrats mer än pensionsåldern. 1990 var etableringsåldern drygt 20 år, nu är den närmare 28 år.
Denna dramatiska förskjutning har flera orsaker. Dels har Sverige aldrig riktigt hämtat sig från ungdomsarbetslöshetsexplosionen som följde på 90-talskrisen, dels är det fler unga som läser på högskola i dag.
Men 28 år är ändå väldigt mycket. Långt ifrån alla läser på högskola, och de flesta högskoleutbildningar är tänkta att genomföras på tre till fem år - inte nio år. Det går inte heller att skylla på finanskrisen eftersom mönstret fanns redan tidigare.
Kanske beror den förlängda ungdomstiden på en ökad acceptans för att unga måste få tid att "hitta sig själva" och bestämma vad de vill bli.
Men är det rimligt att denna funderartid ska betalas av att utslitna 68-åringar med onda knän och pajade ryggar släpar sig till jobbet?
Om S får upprepa sin medicin från 90-talskrisen och skattefinansiera studietiden för stora grupper arbetslösa kommer etableringsåldern sannolikt att öka ännu mer. Då skjuter många upp pluggandet för att slippa studielån, och om några år kanske Mona Sahlin pratar om 71 som lämplig pensionsålder.
Äldre som vill jobba efter 67 bör få möjlighet att göra det, men ännu viktigare är att sänka etableringsåldern - både för de ungas, de äldres och samhällets skull.