Pålssons vision lyder mer frihet åt individerna. Därför vill hon ha lägre skatter, möjlighet för anställda och arbetsgivare att sluta individuella avtal - som alternativ till kollektivavtal - och möjlighet för föräldrar och elever att välja skola med eller utan betyg.
Visionen innehåller mer än detta, men grunden är mer självbestämmande åt individerna och mindre makt åt politikerna, facken och myndigheterna.
Därför är det paradoxalt att denna frihetsälskande kvinna efter två mandatperioder inte vill sitta i riksdagen längre, eftersom hon tycker att riksdagsledamöterna saknar politisk frihet.
Pålsson beskriver i en debattartikel (Newsmill 21/5) hur hon som M-riksdagsledamot förväntas underkasta sig regeringen, partiledningen och partitjänstemännen. Det handlar om att ?baxa" regeringens förslag genom riksdagen, och uppgiften att granska och kontrollera regeringen överlämnas helt till oppositionen.
De riktiga uppdragsgivarna - väljarna som föll för Pålssons vision och röstade in henne i riksdagen - är enligt Pålssons egen beskrivning bortprioriterade i det dagliga politiska arbetet. Där handlar allt om att hålla sig väl med rätt personer i det egna partiet, eftersom det är partierna som förfogar över riksdagens ekonomiska resurser. Frifräsare som trotsar partipiskan för att de vill hålla ett löfte till väljarna kan alltså effektivt hindras i arbetet, genom indragna resurser.
Det är en förfärande bild av den svenska demokratin Pålsson målar upp, och hon är inte ensam. Historikern Gunnar Wetterberg beskrev liknande problem med riksdagen i en debattartikel i DN (4/5). Hans radikala förslag för att förbättra demokratin är en betydligt mindre riksdag - 151 ledamöter i stället för dagens 349 - och tydligare personval genom enmansvalkretsar.
Wetterbergs förslag kommer tyvärr troligen aldrig att bli verklighet. Småpartier som skulle riskera att åka ur riksdagen, men också stora partier som aldrig skulle vinna enmansvalkretsar på vissa platser, kommer inte att gå med på det. Att låta valda riksdagsledmöter själva förfoga över riksdagens resurser och att sänka personalvalsspärren är mer realistiska idéer.
Men på sikt är det ett annat problem med den svenska demokratin som måste diskuteras - den starka men alltmer obefogade partimakten. Pålsson visar hur även en kvinna med en stark vision förvandlas till partiets röstboskap när hon hamnar i riksdagen. Samtidigt minskar hela tiden partiernas medlemsantal. 2006 var bara 5,3 procent medlemmar i ett politiskt parti, och trenden pekar nedåt.
Om inte partierna lyckas vända den trenden så måste partivalen på sikt bli mer av personval. Vi har en fyraprocentsspärr till riksdagen, men det måste rimligen också finnas en lägsta gräns där partierna tappar sin legitimitet som dem vi har att rösta på.