Politikern Göran Persson försökte med jämna mellanrum forma politiken till en solidaritetens höga visa. Nån gång kring år 2000 stod det klart att allt var ett retoriskt utanverk. Idéer och visioner trängdes undan. Politiken blev ett spel, där partiordförande Persson glatt och villigt iklädde sig den kostym som passade bäst för tillfället. Maktutövningen överordnades allting annat.
Våren 2007 efterträddes Göran Persson av Mona Sahllin. I sitt pinsamt långa avslutningstal sa Persson bland annat att han i fortsättningen skulle ägna sig åt folkbildning. Många nickade säkert belåtet och såg fram mot intressanta anföranden och samtal. De flesta vet att Persson är en utmärkt talare.
Att Persson sa folkbildning - ett inom socialdemokratin heligt begrepp - när han i själva verket syftade på att sälja sig till näringslivets nätverk, säger mycket om mannen som så sent som i valrörelsen 2006 stoltserade med sitt proletära ursprung och inte drog sig för att hårdhänt kritisera högerinriktade lobbyföretag.
Göran Persson svek arbetarrörelsen. Hans största svek är hans och partiledningens oförmåga/ovilja att formulera den "efterkris"-politik som utlovades när partiets fotfolk tog strid för budgetsaneringen efter valet 1994. Att synas tillsammans med Blair och Bush och att odla sina egna privategoistiska ambitioner var viktigare än att leva upp till partifolkets förväntningar.
Frågan om sossarna har råd att bjuda in superkonsulten Persson är alltså en ickefråga. Persson bör inte bjudas in alls.