Ledare: Persson en i mängden

Göran Persson har haft en unik position i svensk politik. Statsministern har som ingen annan politiker dominerat dagordningen. Det har funnits perioder under senare år då Sverige inte bara framstått som en enpartistat, utan närmast som en enpersonsstat. Alla andra har varit statister. Allt medieljus har varit riktat mot Persson, "buffeln" som blev "landsfader", för att sedan dock bli förlorare.

Det senaste avspeglas i den senaste mätningen av förtroendet för partiledarna. Vid förra mätningen, i april i år, förklarade sig närmare femtio procent känna stort förtroende för Persson. I dag är den andelen nere i trettioåtta procent. Det är det största ras som någon partiledare drabbats av i den här typen av mätningar på ett halvår.

Anlägger man ett lite längre tidsperspektiv blir Perssons ras ännu mer slående. För tre år sedan kände drygt sextio procent av svenskarna stort förtroende för honom. Det var höjdpunkten i Göran Perssons karriär: Det framgångsrika svenska ordförandeskapet för EU första halvåret 2001 hade skapat bilden av en stor, internationell statsman, en George W Bushs like, inte ideologiskt men däremot sett till utstrålning och självförtroende på den globala scenen. Perssons uppträdande och ställningstaganden efter 11 september stärkte också hans ställning.

Allt detta är nu historia. Sedan dess har Göran Persson inkasserat två valförluster, den ena, nederlaget i folkomröstningen om EMU, närmast gigantisk. Efter förlusten för socialdemokraterna i EU-parlamentsvalet i juni valde Persson först tystnadens taktik, för att därefter vifta bort det inträffade som politisk kuriosa, som närmast en icke-händelse. EU-parlamentet är ju ändå bara ett "konstigt" parlament, påstod Persson, så varför bry sig om det som hänt i valet till en sådan församling?

>B>Denna upphöjda likgiltighet har emellertid inte kunnat maskera den prestigeförlust som valförlusterna inneburit för Göran Persson. Det är oundvikligt att en partiledares ställning försvagas efter så spektakulära motgångar.

Hittills har dock Persson ändå haft skäl att ta det inträffade med viss ro, eftersom det till synes saknats några eller någon som kunnat göra honom rangen stridig som svensk politiks dominant.

Delvis har Göran Perssons "storhet" haft att göra med motståndets svaghet. De borgerliga partiledarna har inte varit någon match för statsministern. Och fortfarande leder Persson över dessa i förtroendemätningen. Men avståndet har krympt ordentligt, statsministern är på väg att bli en i mängden.

I det läget kan den socialdemokratiske partiledaren inte ta det för lika givet som förut att han uppfattas som oumbärlig för sitt parti. Margot Wallströms stjärna lyser tvärtom allt klarare. En partiledares främsta uppgift, det säger sig självt, är att leverera valsegrar för sitt parti. I det perspektivet måste många socialdemokrater ha börjat ställa sig frågan om den fortsatta nyttan med Persson.

En annan, nästan lika viktig uppgift för en partiledare, är att staka ut en väg, ideologiskt och strategiskt, för sitt parti. Det är i själva verket den första uppgiften.

Apropå de senaste förtroendesiffrorna säger en socialdemokratisk distriktsordförande att Göran Persson "måste samla partiet, staka ut en väg". Förhoppningen är begriplig, men just detta har Persson aldrig gjort, i varje fall inte med någon som helst konsekvens. Partiet har förvisso varit samlat kring sin starke patriark, men dess inre motsättningar har aldrig fått någon lösning, och det mål man skall sträva mot -- annat än makten för dess egen skull -- har till stor del förblivit dunkelt.

Statsministerns ideologiska tvärkast har i ett fall varit uppseendeväckande. Hans intresse och uppmärksamhet för olika politiska teman har genomgående varit av snabbt övergående natur. Hur många kommer i dag ihåg Perssons tal om att bygga ett "grönt folkhem", eller hans enligt egen utsago frustande entusiasm för Östersjösamarbete?

Göran Persson har i stället haft principlösheten som högsta princip. Han har sagt sig vara trött på politiker som håller fast vid saker som de alltid tyckt. Och visst hör pragmatism och taktisk anpassning till politikens verklighet, men när det inte finns någon substans alls, när maktbegäret är helt naket, uteblir till slut också framgången.

Vad vill Persson, annat än ha makt? Har den frågan ännu inte fått något riktigt svar, efter mer än åtta år som statsminister, kan knappast heller Persson vara den som skall kunna staka ut någon väg för sitt parti.