Göran Persson gjorde i går två utspel som berör Sveriges förhållande till EU. Det ena ställningstagandet var välkommet. Det and-ra var mindre så, och i varje fall betydligt mer opåkallat.
Statsministerns första, positiva markering handlade om arbetskraftsrörligheten inom EU, inför unionens förestående östutvidgning om några månader. Den svenska linjen har hittills varit att det inte behövs några övergångsregler. Det betyder att arbetskraft från de nya medlemsländerna omedelbart skulle få fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden -- och inte minst till de svenska välfärdssystemen.
Övriga EU-länder har däremot infört begränsningar. Det skall således bli fri rörlighet för den östeuropeiska arbetskraften först om sju år. Tanken är att länderna i Östeuropa under denna tid skall hinna utvecklas mer, så att det blir mindre lockande för deras arbetskraft att utvandra. Från början var det bara Tyskland och Österrike som införde dessa begränsningar. Men efterhand har resten av EU -- med undantag för Sverige -- beslutat om eller aviserat liknande åtgärder. Därmed förändras också, som Göran Persson framhöll i går, Sveriges läge.
Statsministern påpekade att det vore "naivt" att hålla fast vid positionen att det inte skulle behövas några övergångsregler.
"Jag ser väldiga problem om vi inte skyddar oss, särskilt med de sociala åtaganden vi har", slog Persson fast.
De svenska reglerna innebär nämligen att det räcker att ha arbetat några få timmar under en månad för att bli berättigad till full ersättning från välfärdssystemen. Den statliga utredaren Berit Rollén var först ut i höstas med att varna för konsekvenserna av denna ordning. Därefter vaknade LO. Men ännu sover majoriteten i riksdagen.
Statsministern påminde om det scenario som är att vänta: Skrupelfria arbetsgivare kommer att locka hit arbetskraft från Östeuropa, som i stort sett bara skulle behöva ersättas in natura; lönen blir i stället de sociala förmåner som arbetstagarna får rätt till, och som även kan utbetalas till anhöriga i hemländerna. Förloraren blir samhället i stort, när välfärdssystemen exploateras för att säkerställa arbetsgivares behov av billig -- eller närmast gratis -- arbetskraft. Så kan vi naturligtvis inte ha det.
Exakt hur regeringen vill lösa detta problem mer på sikt framgick emellertid inte av statsministerns uttalande i går. Däremot antydde Göran Persson att det kan komma att bli nödvändigt att änd-ra det rådande systemet (med välfärdsrättigheterna) generellt. Men det är förstås politiskt känsligt. Uppenbart är att regeringen vill skaffa sig lite andrum i frågan; vi behöver tid för att tänka igenom detta, förklarade således Persson.
Annars är Göran Perssons omedelbara problem att han har en majoritet i riksdagen emot sig. När frågan aktualiserades sent i höstas uttalade sig en majoritet bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet mot alla former av begränsningar och övergångsregler. Arbetskraften från Östeuropa skall ha samma rättigheter (alltså sociala sådana) som alla andra, slog de borgerliga och de gröna fast. Det var höjden av politisk ansvarslöshet.
Oppositionen ser chansen att sätta dit regeringen, att tillfoga den ett nederlag. Det är det uppenbara motivet för dess handlande. Det är politik när den är som sämst, när spelet betyder allt och det politiska ansvarstagandet ingenting.
Men samtidigt väcks också misstanken att de borgerliga är ute efter att på kuppen gynna intressegrupper som står dem nära. Det är möjligt att så inte är fallet, men frågan blir likväl: Är motivet även att ordna fram billig arbetskraft, att som det så vackert brukar heta, göra arbetsmarknaden mer "flexibel"?
Om det finns all anledning att stödja Göran Persson i fråga om övergångsreglerna för östarbetskraften, är det svårare att instämma i hans plädering för svenskt deltagande i ett "långtgående" militärt samarbete i EU, om syftet därmed är att skapa en politiskt motiverad försvarsunion.
"Det är väldigt svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av angrepp på ett annat EU-land", deklarerade statsministern i går. Nej, det är det i och för sig svårt att föreställa sig. Å andra sidan är det nästan lika svårt att föreställa sig en sådan situation över huvud taget. Inget EU-land befinner sig ens i en potentiellt hotande angreppssituation. Vänskapliga relationer råder numera mellan Grekland och Turkiet. Ryssland och Ukraina vill på sikt bli medlemmar i EU, men då knappast genom en militär invasion. Så varifrån skulle det militära angreppet komma?
Den här typen av hotspekulationer tjänar egentligen bara ett syfte, att röja väg för den försvarsunion som är EU:s nästa stora projekt. EU:s högste militäre chef, den finländske generalen Gustav Hägglund, tydliggjorde sambanden häromveckan: En allt mer integrerad politisk union skall också ha en försvarsidentitet, sade han. EU-försvaret blir således en symbol -- men också en hävstång -- för det pågående överstatsbygget. Unionen har en flagga, en gemensam yttre gräns, en nationalsång, en valuta (i varje fall har delar av den det). De ivrigaste eurocentralisterna vill till allt detta slutligen foga en militär komponent, för att eftertryckligt manifestera att man byggt en europeisk överstat.
Att länderna i Europa samarbetar i försvarsfrågor är i sig inget att beklaga. Det är tvärtom naturligt. Ett sådant samarbete -- som för övrigt redan pågår -- har stora fördelar. Det gäller i all synnerhet för ett litet land som Sverige och dess försvarsindustri. Men syftet med ett långtgående, tekniskt försvarssamarbete skall inte vara att understödja en politisk centralisering överlag.