Den nationella samlingen kring de drabbade i flodvågskatastrofenbestår. Men det finns ingen anledning för de borgerliga att tolkasamling som att man måste sluta upp bakom en regering som så uppenbartvarit valhänt, oengagerad och otillräcklig.
Somliga tycker kanske att de borgerliga partierna gör billig politiknär de nu kritiserar regeringens hantering av katastrofen. Men det ären risk som borgerligheten måste ta. Den politiska diskussionen om vaddet var som gick snett de första dagarna kan inte anstå till om någotår eller mer, tills händelsen blivit vederbörligen genomanalyserad iutredningar och kommissioner.
Det finns runt om i Sverige en stor upprördhet över hur regering ochmyndigheter betett sig. Denna frustration och ilska måste kanaliseraspolitiskt. Det är i själva verket den borgerliga oppositionens ansvar.
Den borgerliga kritiken handlar om regeringens långsamhet ochbristande handlingsförmåga. Man ringar samtidigt in huvudproblemet --maktkoncentrationen hos Göran Persson. Alldeles för mycket avmyndigheternas och departementens makt har koncentrerats hosstatsministern.
"Ställd inför väldigt stora kriser väntar man på order från högstaregeringsmakten och ofta från Göran Persson själv", konstaterarmoderatledaren Fredrik Reinfeldt.
Utrikesminister Laila Freivalds har fått välförtjänt hård kritik.Men hon var inte ensam. Försvarsminister Leni Björklund har tillexempel varit minst lika passiv. Hennes brist på agerande ärbetecknande för det systemfel som förlamar regeringsmakten.
Räddningsverkets generaldirektör försökte vid två tillfällen komma ikontakt med sin minister för att få anvisningar, men motades bort avförsvarsministerns pressekreterare. Leni Björklund vågade helt enkeltinte ta ett eget initiativ och ge Räddningsverket klartecken för resatill Thailand. Men hon vågade av allt att döma inte heller vända sigtill statsministern med en förfrågan om hur hon skulle agera. När inteGöran Persson reagerar förblir också resten av regeringen ochmyndigheterna passiva.
Det passar statsministern väl att omge sig med svaga statsråd, men det passar inte Sverige bra.
Men den stora politiska upptäckten i flodvågskatastrofens spår ärinte att all makt är koncentrerad till Perssons statsrådsberedning. Detvisste vi redan. Vad som däremot nu visat sig tydligare än någonsinförut är den svaghet som följer med denna maktkoncentration.
Vi har nog alla lite till mans varit förledda av en illusion: GöranPerssons maktfullkomlighet har varit stötande, men denna har samtidigtutstrålat handlingskraft. Persson är så stark därför att alla andra isvensk politik är så svaga, har den konventionella visdomen lytt.
Det som vi nu upptäckt är att statsministern i själva verket ärsvag, eller i alla händelser inte så stark som hans självsäkramonopoliserande av all makt gav intryck av. Det är i stunder av krissom vi människor testas på allvar, och det gäller i särskilt hög gradledare. Medan kungen överraskat positivt har Göran Persson svarat fören helt annan form av överraskning. Starkare än så här var alltså intePersson.
Inte allt, men oerhört mycket skulle ha sett annorlunda ut påannandagen och de första, kritiska dagarna därefter om statsministernhade "tryckt på knappen", om Persson faktiskt hade använt den makt somhan samlat hos sig. Göran Persson kunde och skulle ha beordrat LailaFreivalds och Leni Björklund till handling. Det gjorde han inte. Vitalar mycket om behovet av nationell krisberedskap, men det som framförallt saknades var ledarskap.