Länge höll den svenska regeringen fanan högt. Lika regler skulle gälla för medborgare i alla EU:s medlemsländer, nya som gamla. Men en dag ändrade sig statsminister Göran Persson:
"Vad jag är ängslig för, det är att vi skulle kunna få ett missbruk av de sociala förmånerna."
Det var i november förra året och Persson ventilerade sin oro. Han talade om följderna av EU-utvidgningen och risken för "social turism". Ett populistiskt ordval och en helomvändning på mycket oklara grunder.
I dagarna kom ett första besked om hur det gått. Statistik från Migrationsverket visar på en mycket liten ökning av antalet personer som söker uppehållstillstånd för att arbeta i Sverige. Det vill säga personer som förutom att generera skatteintäkter och bidra till tillväxten kan tänkas kvalificera sig för vissa sociala förmåner. Sedan utvidgningen av Europeiska unionen den 1 maj har Migrationsverket tagit emot 2 574 ansökningar från nya EU-medborgare som vill ha tillstånd att vistas i Sverige för att arbeta - de flesta från Polen.
I slutet av juli kom Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, med en rapport som visade att inte en enda nybliven EU-medborgare vid tidpunkten hade ansökt om att kvittera ut a-kassa i Sverige.
Och nyligen visade en första genomgång från Riksförsäkringsverket, RFV, att det inte finns några tecken på social turism. I juni betalades 1,3 miljoner kronor ut i form av bland annat barnbidrag och föräldrapenning till medborgare i andra EU-länder. Utvidgningen har lett till försumbara kostnader.
Visserligen har det gått kort tid sedan Europas historiska enande. Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser om eventuellt bidragsfusk. Att EU-medborgare i vissa fall visar sig ha överutnyttjat systemen kommer naturligtvis att uppdagas med tiden. Fuskar gör nämligen också en och annan svensk, även om Göran Perssons regering av någon anledning inte lika gärna vill kännas vid att sådant inhemskt missbruk redan förekommer.
Men någon massinvasion av bidragstagare från nya medlemsländer tycks det alltså inte bli. Därför var det lyckosamt att riksdagen i våras körde över regeringen och beslutade att Sverige till skillnad från andra EU-länder inte skulle införa några särskilda stoppregler för medborgare i de tio nya medlemsländerna.
Det var något att glädjas över mitt i besvikelsen, inte minst för de länder som kämpat i flera år för att anpassa sina samhällen och göra EU-inträdet möjligt. De tvingas nu finna sig i att gamla medlemsländer gör våld på Europatanken och principen om den fria rörligheten - med ogrundade rädslor som beslutsgrund.
Enligt en studie från EU-kommissionen från februari i år kan mindre än en procent av alla medborgare i de nya medlemsländerna tänka sig att flytta till ett annat EU-land inom de närmaste fem åren. Andra studier visar att det främst är de unga och högutbildade som kan tänka sig att flytta utomlands.
I den svenska debatten är en stor skada redan skedd. Östeuropéer har utmålats som ett hot mot välfärdssystemet. Inte som likvärdiga EU-medborgare med något att tillföra i ett land där vi behöver jobba mer för att försörja allt fler äldre.
Statsminister Göran Persson kan ha känt en uppriktig oro för att främlingsfientliga krafter skulle stärkas om det visade sig att medborgare från EU:s nya medlemsländer kom till Sverige för att utnyttja bidragssystemen. Men frågan är om han inte själv gett näring åt farliga nidbilder av "de andra" européerna.
Hur som helst hade han fel om hotet från öst. Han borde ha nöjt sig med att säga välkommen.