I skrivande stund förhandlar fortfarande regeringen med sina två stödpartier om budgeten. Det är en situation som få såg framför sig när förhandlingarna inleddes. De tre parterna har ju alltid kommit överens tidigare. Göran Persson, som själv grep in för några dagar sedan, hade nog svårt att föreställa sig en sådan här dramatik. En sådan här utveckling var förstås det sista han önskade sig precis innan riksdagens öppnande.
Nu kan man tycka vad man vill om idén om flyktingamnesti som sådan. Men att miljöpartiet och vänsterpartiet verkar lyckas få regeringen Persson på knä är i alla händelser illavarslande. Det är inte de två partierna som skall ange den politiska tonen i Sverige. Men de såg sin utpressningssituation och utnyttjade den.
För situationen är den att det är ett år fram till valet. Persson har en enad borgerlighet emot sig och har mer intresse än någonsin av att visa upp en regeringsduglighet som är större än den Fredrik Reinfeldt med vänner gör anspråk på. Han har knappast råd att gå upp i talarstolen inför en samlad riksdag i dag och försöka formulera en regeringsförklaring utan en budget som har riksdagens stöd. Det är för-ödande för bilden av socialdemokratins förmåga att styra landet, och just när frågan om regeringsduglighet blivit så brännande.
De hela har en besk eftersmak av cynism. De två stödpartierna har haft alla chanser under de senaste mandatperioderna att gå hårt fram i flyktingfrågan, men väntat till just nu. Och socialdemokraterna har uppenbart rätt när de hävdar att det varken är en budgetfråga eller något som in-gick i det 12-punktsprogram de och samarbetspartierna kom överens om 2002. Men både vänsterpartiet och miljöpartiet vet att frågan om flyktingamnesti är en sådan som inte går att avfärda som uttryck för partipolitiskt egenintresse. Tvärtom framstår de som humanismens banerförare.
Det skulle vara en rejäl prestigevinst, både sak- och maktpolitiskt. Det skulle vara första gången under det decennielånga regeringssamarbetet socialdemokraterna fått ge vika på en punkt de vägrade se som förhandlingsbar. Det är inte svårt att gissa att en sådan triumf kommer att ge samarbetspartierna mersmak.
Så vad är härnäst att vänta? Nästa budgetrunda kan man anta att Persson kommer att pressas minst lika hårt som under de senaste veckorna. Och efter en eventuell valseger för honom blir det regeringsförhandlingar. Det råder knappast någon tvekan om att både miljöpartiet och vänsterpartiet, som tillsammans endast representerar tio procent av befolkningen, med gott självförtroende kommer att tvinga sig in i Rosenbad den här gången.
Och därmed har Persson förlorat frågan om regeringsduglighet trots allt. En regering som innehåller kommunister och miljöpartister är ingen förtroendeingivande kraft i något land. Men efter denna deras styrkeuppvisning ter sig ett sådant styre som det enda realistiska alternativet till den borgerliga alliansen.