Göran Persson besökte i går Grekland och Turkiet. Det är faktiskt första gången som en svensk statsminister avlägger officiellt besök i det sistnämnda landet. Så lite "historisk" kan Perssons resa till Ankara sägas vara.
I närtid har Sverige och Turkiet knappast haft några ens diplomatiskt artiga relationer. Tvärtom har Sverige kanske varit det europeiska land som haft den mest kritiska inställningen till Turkiet. I takt med att den turkiska liberaliseringsprocessen fortskridit har dock också den svenska hållningen blivit mycket mer försonlig, till och med vänlig.
I flertalet av EU:s medlemsländer finns ett kulturellt betingat motstånd mot tanken på att släppa in ett stort muslimskt land i unionen. Men Göran Persson uttryckte i går starkt stöd för ett turkiskt EU-medlemskap. Visserligen utlovade Persson en "stenhård granskning" av förhållandena i landet, men han förklarade att "vi vill stödja er och vi vill ha ett utökat EU."
Frågan är emellertid om den svenske statsministern också menar något med dessa ord, eller om det snarare handlar om till intet förpliktigande diplomatiska artigheter. Kanske ligger sanningen någonstans mittemellan.
Göran Persson vet förstås mycket väl att ett turkiskt medlemskap i EU är något ytterst osannolikt hur som helst. Ordföranden i EU:s framtidskonvent, Giscard dEstaing, fick visserligen en del kritik, men mest stöd, när han häromåret sade det som de flesta i Europa tänker, att Turkiet är kulturellt för apart för att någonsin passa i EU. Så tänker man såväl i de politiska salongerna som bland vanligt folk. Opinionsmätningarna visar att det inte i något europeiskt land finns stöd hos en majoritet för ett turkiskt medlemskap.
Det som också talar emot Turkiet är landets strategiska läge. I en del politisk festtalsretorik, avsedd att smickra turkarna, brukar det framhållas att landets läge mellan Europa och Asien är en tillgång. Från turkiskt håll talar man också alltid om det egna landet som en bro mellan kulturer, mellan väst och öst.
Sanningen är dock att det turkiska läget inte alls är vidare gynnsamt. Göran Persson berörde själv detta faktum i går, fast på ett lite lustigt, omvänt sätt. Sålunda konstaterade Persson att Turkiets läge - "med många av världens mest allvarliga konflikter i sitt närområde" - gör ett EU-medlemskap "extra intressant". I själva verket är det ju precis tvärtom - just risken att EU skulle komma att gränsa till dessa oroshärdar är ett tungt argument mot att släppa in Turkiet i unionen.
Nu torde inte denna fråga över huvud taget uppta så mycket av Perssons tankar. Men däremot passar Turkiet Sveriges utrikespolitiska syften bra på ett rent retoriskt plan. Medan konflikten med kurderna pågick kunde Sverige utnyttja Turkiet för att framhäva sin egen betydelse som utrikespolitisk, moralisk förebild och domare. I dag, när den gamla kritiken ersatts av smicker, handlar det också om att framhäva Sverige, fast på ett annat sätt.
I ett läge då stora delar av EU säger nej till Turkiet ser regeringen av allt att döma chansen att stärka Sveriges profil som mångkulturellt föredöme genom att i ord välkomna den stora kulturella mångfald som ett turkiskt unionsmedlemskap skulle föra med sig.
Helt gratis får Sverige en ännu bättre image som "brobyggare" mellan Europa och den muslimska världen. Det kostar ingenting att posera på detta sätt. Men om däremot ett turkiskt medlemskap varit en verklig eventualitet, skulle även den svenska regeringen ha tvingats till en djupare reflektion kring frågan om hur ett EU med Turkiet som den näst röststarkaste medlemstaten skulle fungera.