Sveriges mest ansvarstyngde man har i två år tvingats äta värktabletter mot smärtorna i sin artrosangripna höft.
Statsminister Göran Perssons linkande och tilltagande oförhet kan förstås betraktas som heroism och tolkas som ett tecken på stort tålamod. Men det skulle i så fall vara ovanligt barnsligt.
Själv påstår statsministern att han inte önskat bli opererad på grund av sin arbetsbelastning. Andra gör gällande att han av principiella skäl snällt väntat i operationskön i stället för att välja en privatoperation och bli anklagad för gräddfilsmanér.
Vilket av skälen som är det rätta gör detsamma. Det är ändå högst olyckligt att landets regeringschef inte sett till att få behandling och vård för en åkomma som utan tvivel handikappat honom i fysisk bemärkelse. Hans fleråriga tablettbruk har förmodligen också det påverkat hans ansvarsfulla uppgift. Till det kommer de smärtor som inte kunnat hämmas av medicineringen.
En regeringschef är, hur man än ser på saken, en viktig person för landet och befolkningen. Han eller hon har skyldighet att vårda sin hälsa för att på bästa sätt klara av sina arbetsuppgifter.
Om Göran Persson medvetet valt att köa sig fram till en operation, på samma sätt som vem som helst får göra, är det en fånig och onödig eftergift åt den minoritet gnällspikar som går i taket så fort någon av samhällets höjdare ertappas med att ha fått minsta lilla fördel.
Om han däremot, som han själv vill göra gällande, inte ansett sig kunna vara ifrån jobbet den tid operationen och konvalescensen tar, och det rör sig nuförtiden om bara några dagar, har han gjort en klar felbedömning. Han har i så fall valt att inte gå för full maskin, och det är, som sagt, oavvisligt viktigt för en regeringschef.