Statsminister Göran Persson flirtar vilt med miljöpartiet och utesluter inte ett samarbete enligt tysk modell efter valet 2006. Att socialdemokraternas ordförande ens luftar tanken att släppa ministerposter till ett annat parti är unikt, men inte konstigt. Borgarpartiernas gemensamma offensiv inför valet om två år tvingar regeringspartiet inse, att förhoppningarna om ett organiserat samarbete med något av mittenpartierna inte kommer att infrias. Därför gäller det att binda upp miljöpartiet, som för bara två år sedan satt i förhandlingar med borgarpartierna. "Vi utesluter inte ett regeringssamarbete med miljöpartiet", meddelade högerledaren Bo Lundgren hösten 2002.
Att Peter Eriksson och andra framträdande miljöpartister är kåta på ministerposter vet vi. Men hur intresserade är socialdemokratins fotfolk av ett registrerat partnerskap med de gröna? Den frågan finns inte på dagordningen när Persson och hans lydiga va(s)aller i Stockholm krattar manegen inför nästa val. Persson, den oöverträffade taktikern, vet, att när borgarpartierna sluter sig samman och framstår som ett hot mot det socialdemokratiska regeringsinnehavet, svetsas det egna partifolket samman mot den yttre fienden. Därmed ökar partiledningens, läs Perssons, manöverutrymme.
För oss som känt vanmakt och uppgivenhet när Persson baxat in socialdemokratin i det politiska mittfältet kommer den borgerliga kvartettens unisona kampsång som en gåva från himlen. När centern, kristdemokraterna och folkpartiet gör gemensam sak med moderaterna tvingas socialdemokraternas ledning ta flera steg åt vänster. Äntligen! En partiledning ska gå i takt och helst åt samma håll som sina väljare. Ett kommande regeringssamarbete med miljöpartiet ska inte uteslutas. Men det förutsätter att de gröna ändrar sin EU-politik och kyler ner sin tillväxtfientliga politik. En socialdemokrati som går till val på att lova grön skatteväxling tillsammans med miljöpartiet kan lika gärna lämna walkover i valet 2006.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan