Göran Persson tänker sitta kvar som partiledare över valet 2006. "Jag har inga planer på att lämna det här uppdraget", förklarade Persson i går. Förklaringen till att han vid en pressträff i tisdags spekulerade på ett sätt som skapade intrycket att han planerar att avgå vid partikongressen i höst skall ha varit att intervjun var så tråkig.
Enligt Persson tenderar han att resonera högt under tråkiga intervjuer. "Jag får tänka mig för i fortsättningen", lovar nu statsministern.
Men om Persson blir så lätt uttråkad under intervjuer att han känner ett starkt behov av att pladdra för sig själv, ligger slutsatsen att han faktiskt är trött på sitt jobb nära till hands. Något seriöst intryck gör i varje fall inte en pladdrande statsminister.
Diskussionen om Göran Perssons framtid kommer definitivt inte heller att ta slut i och med gårdagens "klarläggande". Anden har redan sluppit ur flaskan. Vid närmare påseende är det för övrigt inte alls självklart att tolka Perssons tillrättaläggande som något slutgiltigt besked i avgångsfrågan.
Statsministern säger att det är hans "bedömning" att han sitter kvar som partiledare fram till valet. Ordvalet visar på en distanserad hållning. "Det har varit mitt mål", fortsätter han. Men är det också hans mål lika mycket i dag?
Men nyckelmeningen i gårdagens besked från Göran Persson är en annan: "Jag har också haft ambitionen att hjälpa till nästa mandatperiod." Persson har alltså tänkt att "hjälpa till", det vill säga sitta kvar som partiledare -- och eventuellt även statsminister -- endast under en del av kommande mandatperiod.
Det är i sig inte alls orimligt. Göran Persson har redan varit partiledare och statsminister i nio år. Numera brukar svenska partiledare runda av sina karriärer efter ungefär tio år i toppen. Det är mänskligt förståeligt att Persson inte siktar på att leda parti och land ända fram till 2010.
Följaktligen är det oundvikligt att den process som till slut kommer att resultera i att socialdemokratin får en ny ledare nu startar. Perssons piruetter skapar visserligen osäkerhet för socialdemokratin, de sprider oro inom partiet. Men de kan samtidigt visa sig göra nytta.
Hittills har Göran Perssons ledarstil hämmat tillväxten inom socialdemokratin. Hans maktfullkomlighet och starka personlighet har gjort att ingen stark kandidat som "kronprins" eller "kronprinsessa" kunnat träda fram. De starka personligheterna har lyst med sin frånvaro. Partiledarens auktoritära grepp om partiet har också resulterat i en idémässig torka.
När det nu står klart att "han som bestämmer" inte kommer att göra det i all evighet, borde det också bli lättare för andra krafter att börja profilera sig. I ett inledande skede lär all fokusering i medierna på Perssons framtid bidra till att ytterligare försvaga socialdemokratin. Men på sikt kan det faktum att den enväldige ledaren signalerat att det finns ett slut för hans styre mycket väl komma att verka vitaliserande -- för såväl socialdemokratin som för svensk politik över huvud taget.