Anfall är bästa försvar, heter det. Men Göran Persson resonerar förmodligen att tystnad är den bästa taktiken i nuläget, efter den svåra motgången för socialdemokraterna i EU-valet.
Det faktum att Persson inte med ord i offentligheten kommenterat valet har emellertid börjat väcka förstämning inom hans parti. Vice statsministern Lars Engqvist ryckte i går ut till sin chefs försvar och förklarade att denna tystnad inte är ett dugg märklig; det var ju red-an bestämt att Persson skulle avstå från offentliga framträdanden efter sin höftoperation, säger Engqvist.
Den försvarslinjen lär inte räcka för att stilla all den oro som nu jäser inom socialdemokratin. Partiet är skakat, och ropen på att Göran Persson skall träda fram är just uttryck för detta. Den oroliga flocken vill ha tröst och ledning. "Vad skall vi nu göra?", undrar riksdagsmännen och övriga.
Några hanterar sin besvikelse genom att söka syndabockar. För några heter förklaringen till att det gick så illa EU-kritikern Sören Wibe, som anklagas för att ha saboterat partiets valrörelse. Wibe påstås till och med ha spelat under täcket med junilistan.
Men i den interna socialdemokratiska debatten har även förre statsministern Ingvar Carlsson fått sig en släng av sleven. Carlsson har anklagats för att ha visat illojalitet när han uppmanade s-väljarna att kryssa för Åsa Westlund. Hon är visserligen ingen EU-kritiker, så Carlssons agerande var inte precis någon utmaning mot partiets politik. Men, har det likväl framhållits, inom socialdemokratin är det kutym att rösta i enlighet med den av partiet fastställda ordningen av kandidaterna. Hierarkin skall med andra ord respekteras, och kryss sättas på förstanamnet på listan.
Kritiken mot Ingvar Carlsson illustrerar därmed det som är problemet för socialdemokratin - och för i stort sett alla andra etablissemangspartier: Ett hierarkiskt tänkande enligt vilken de som har makten definitionsmässigt har rätt och att övriga - gräsrötter i partierna samt givetvis alla andra väljare - bara har att foga sig i den politik som ordineras uppifrån.
Det var detta tänkande som ännu en gång - andra gången, efter nejet till EMU - led ett svidande nederlag i EU-valet. Klas Thorberg, lokal s-företrädare i Linköping, hade en intressant reflektion kring detta på debattplats i Corren förra veckan. Thorberg pekar på att missnöjet bland stora medlemsgrupper i arbetarrörelsen hittills inte kunnat kanaliseras och inte tillåtits få genomslag i de centrala beslutsorganen.
Åsiktsgapet mellan de enskilda medlemmarna och partinomenklaturan är så betydande, "att det inom vissa politikområden kan upplevas som att man har helt skilda värdegrunder. EU-frågornas hantering är ett belysande exempel", skrev Thorberg.
Klas Thorberg påminde vidare om att en "smygande pessimism" och "känsla av maktlöshet" härskat bland väljare i allmänhet och många s-sympatisörer, men att "junirevolten", ett "exempellöst uppror", nu är ett faktum och att de etablerade partierna med ens "tappat taktpinnen".
Att Klas Thorberg avfärdats av ledande s-företrädare i Linköping vittnar om att makten, vare sig den är lokal eller nationell, inte vill eller förmår att ta till sig de upprepade budskapen med samma innebörd från väljarna. Göran Perssons tystnad är symptom på samma sjuka: Beskedet från väljarna skall ignoreras, och politiken fortsätta i samma spår, med ja till EU-författningen och nej till att låta svenskarna rösta om den. Persson vägrar att uttala sig, eftersom han på det sättet vill få valet att bli bortglömt. I ett internt, socialdemokratiskt perspektiv handlar det om att partiledaren inte tar sitt ansvar för eftervården av partiets nederlag. Det är socialdemokraternas eget problem. Det som är allvarligt i ett större perspektiv är det förakt för väljarna som statsministern manifesterar när han behandlar valet som en icke-händelse.
EU-valet blev en ny, saftig påminnelse om att väljarna tröttnat på att eliten kör sitt race över huvudet på vanligt folk. Svenskarna vill att diktaten ovanifrån ersätts av lyhördhet och av dialog. Göran Perssons tystnad är ännu en bekräftelse av det vi redan viss-te, att han saknar det förstnämnda och inte vill ha det sistnämnda. Eliten behöver nog få spö många fler gånger, innan budskapet från väljarna sjunker in.