Det är inte varje dag som en partiledare dömer ut sitt parti. Mp-språkröret Peter Erikssons vidräkning med sitt parti är en unik händelse.
I vanliga fall brukar företrädare för partier som det går dåligt för i opinionen (bort)förklara detta. Antingen anses sådant bero på att väljarna inte förstått partibudskapet, eller på att motståndarna och i synnerhet medierna är illvilliga.
Peter Erikssons förklaring är den rakt motsatta -- att väljarna allt för väl förstått vad miljöpartiet står för. "Det är möjligt att vi förlorar på att människor själva kan se kongressen, hur vi ser ut, vad vi säger och hur vi beter oss", skriver han.
Eriksson går inte så långt som till att påbjuda klädkod för ombuden på partikongressen, men han säger likväl att alla bör tänka på hur de ser ut. Kuffaktorn är som bekant ganska hög i mp-kretsar. Men framför allt vill han att miljöpartiets medlemmar och dess kongressombud besinnar sitt politiska omdöme.
Språkröret räknar upp några av de "stolliga" och "flummiga" beslut som togs på partikongressen nyligen: att förbjuda djur på cirkus, att varje människa själv skall välja sitt kön och namn, att man skall kunna tacka nej till "tråkiga" jobb. Eriksson är bedrövad över att kravet på ett räntefritt samhälle står kvar. De blir "oerhört jobbigt" för honom personligen att försvara en sådan politik.
Miljöpartiet framstår som "extremt perifert" eller bara "konstigt" i väljarnas -- och inte minst sina samarbetspartners ögon, varnar han.
Peter Eriksson befarar att miljöpartiet åker ur riksdagen, men hans oro gäller också att partiledningens strategi -- att lägga grunden till en koalition med socialdemokraterna efter nästa val -- omöjliggörs när de "betongsocialdemokrater" som är emot mp får vatten på sin kvarn. De kommer att säga att det är "vansinne att samarbeta med ett stolligt, flummigt parti som mycket väl kan åka ur riksdagen", skriver han.
"Många inom mp tycks inte förstå att ett parti behöver väljare", fortsätter språkröret. Men det går att vända på resonemanget: Peter Eriksson tycks inte förstå det orimliga i sin egen hållning, att som ledare vilja välja sig ett nytt partifolk. Hans vidräkning med sitt parti är i grunden ett svidande underbetyg åt en partiledning som kapitalt misslyckats med att leda partiet dit den vill. Då är den naturliga konsekvensen att partiledningen går.
Det är, när det kommer till kritan, inte så mycket miljöpartiet som hamnat i en identitetskris -- majoriteten medlemmar och ombud känner sig hemma bland flummet och stolligheterna -- som Peter Eriksson som blivit främmande för denna identitet.
Det skall mycket till för att ett parti som döms ut av sin egen ledning skall klara sig i mötet med väljarna. Men att mp åker ur riksdagen betyder inte att den underström som burit fram partiet upphör att existera.
De gröna är misstänksamma mot makten, klagar språkröret. Det är dock just detta -- motståndet mot makt och etablissemang -- som ytterst varit grogrunden för mp:s framgångar. Andra, ny demokrati och senast junilistan, har också slagit an samma känslor. Underströmmen lär ge sig till känna i nya skepnader.