Med gårdagensförsvarsuppgörelse står det till slut klart vadsom gäller med kanoner, jägarförband och regementen runt om i landet.Men frågan är om inte den senaste tidens turer kring detta säger mer omsvensk politik ändå.
I ett avseende har skeendet varit direkt osvenskt, nämligen i sindramatik. Socialdemokraterna förhandlade med vänsterpartiet mitt underpågående riksdagsdebatt för att försäkra sig om deras röster, elleråtminstone ett erforderligt antal av dem. Hade dessa samtal kraschathade inte bara ett försvarsbeslut fått läggas på is. Det hade ocksåstått klart att regeringens parlamentariska underlag i princip upphörtatt gälla. Försvaret hör förvisso inte till de områden därvänsterpartiet formellt är med och träffar uppgörelser, men i praktikenhade regeringen Persson tvingats se sin minoritetsställning alltförsvag. I det perspektivet hade ett nyval alls inte varit ettorealistiskt scenario.
Det är därför egentligen inte förvånande att en uppgörelse till slutkunde träffas mellan Ohly och regeringen. Båda partier hade alltförmycket att förlora på att förslaget föll i riksdagen.
Men den somhade mest att frukta var Lars Ohly. Han var heltenkelt tvungen att få med sig sina trilskande partikamrater, precis somvilken annan vänsterledare som helst före och efter honom.
Under hösten har förvisso vänsterpartiet haft en hög svansföringgentemot Göran Persson och i olika tonarter förklarat sitt bristandeförtroende för regeringspartiet som behandlat dem så illa. Särskiltförnedrande måste Perssons utsträckta hand mot miljöpartiet ha varit,eftersom han ställt statsrådsposter i utsikt för dem men uteslutitvänsterpartiet.
Men gårdagens händelser visar bara att Perssons agerande varit fulltlogiskt i det fallet. För det första är vänsterpartiet i dag ett partii sönderfall. Ett sådant parti erbjuder man inga regeringsposter. Ohlyssvårigheter att få rättning i leden är i sig ett argument för Persson iregeringsfrågan.
För det andra, och det är en mer grundläggande anledning, ärvänsterpartiet så illa tvunget att stödja regeringen när allt ställs påsin spets, oavsett om de har statsrådsposter eller inte. Skulle de integöra det blir de nämligen skyldiga till det nyval som uppstår, ochkommer med stor sannolikhet att straffas av väljarna just därför.
Med miljöpartiet är det annorlunda. De är inte alls lika hårt bundnatill en ideologi som hind-rar deras medverkan i reellt regerande. Medanvänsterpartiet aldrig lyckats eller velat kasta av sig en kommunistisksamhällssyn som gör de omöjliga i en regering har miljöpartiet visatprov på anmärkningsvärd pragmatism inte minst i försvarsfrågan. Frånatt ha varit EU-motståndare blev de hastigt och lustigt förespråkareför svensk medverkan i ett EU-försvar. Därav deras tidiga inträde ibeslutsprocessen. De har valt en väg mellan nyval och underkastelse.
Ohly visadeefter uppgörelsen en tuff attityd och förklaradeatt det här minsann visade att regeringen inte kan komma och tro att dekan lägga förslag hur som helst utan att veta att de har stöd för dem,underförstått att de minsann måste ha honom själv med på båten först.
Men det är nonsens. Socialdemokraterna har alltid haft råd att räknain kommunistiskt stöd, utan att behöva gå och fråga först. Och det stårde helt fritt att göra så i fortsättningen också.
Enda anledningen till att man behövde föra förhandlingar den härgången var att Ohlys partiledarauktoritet var så pinsamt svag att hanbehövde socialdemokratisk hjälp för att hindra sina riksdagsledamöteratt tvinga fram en regeringskris.