Det svenska asylsystemet är en mix av goda ambitioner, byråkrati och kommuner som inte vill ta ansvar. Därför ser det ut som det gör:
Men den största flyktingströmmen sedan 90-talet i antågande, hårt pressade storstadskommuner och andra som skyller på att det inte finns några bostäder.
Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. Både Migrationsverket och kommunalrådet Anders Lago har flaggat för att smärtgränsen är nådd.
Och det har även Lagos kollegor i Göteborg och Malmö gjort.
Till storstäderna kommer många för att de har landsmän och anhöriga där. Men det finns inga bostäder. De tränger därför ihop sig hos släkt och vänner. Platserna till svenskundervisningen räcker inte. Av de statliga anslagen går en förkrossande stor andel till mottagandet. Till introduktionen - det första viktiga steget i in i samhällsgemenskapen - går det lilla som blir över.
Samtidigt finns det kommuner som inte tar emot en enda eller bara ett fåtal asylsökande. Oftast hänvisar de till bostadsbrist - som om tillgången på bostäder inte gick att påverka.
Det säger sig självt att så kan vi inte ha det.
Därför är det bra att regeringen nu tillsätter en utredning som ska titta på hur myndigheterna kan samverka för att uppmuntra asylsökande att flytta dit jobben och bostäderna finns och underlätta för dem att försörja sig. Av direktivet framgår att det ska skapas morötter - ingen ska piskas att flytta dit de inte vill bo.
Piskor borde däremot regeringen överväga mot osolidariska kommuner som inte tar sitt ansvar för att upprätthålla den generösa svenska asylpolitiken.