Banken grundades 1974 när Olof Palme var statsminister och Gunnar Sträng finansminister och det statliga företagandet stod som högst i kurs. Det var en ideologisk bank i realsocialismens tjänst. Tidsandan var förfärlig. PK-banken expanderade successivt genom att köpa upp privata banker och bli större på den svenska marknaden. När så bankkrisen började 1990 visade det sig snart att banken var på obestånd. Banken återkapitaliserades med statliga pengar och slogs ihop med den krisande Gotabanken. Nordea var skapat.
Än är det för tidigt att ropa äntligen, men försäljningen av 6,4 av de 13,4 procenten av statens innehav i Nordea är ett stort steg på vägen mot att lämna det statliga ägandet i banken. Det är viktigt att att försäljningen så småningom slutförs helt.
Det är inte lämpligt att staten är både ägare av en bank och samtidigt genom Finansispektionen tillsynsman för en bankmarknad med många konkurrenter. Staten ska inte agera på kreditmarknaden.
Det är ovanligt klok politik att sluta äga affärsbanker. 19,5 miljarder kronor, intäkter som nu ska användas för att minska statsskulden. Sverige behöver mer sådant. Näst i tur borde likaledes statliga SBAB stå. Här står dock v, s, sd och mp ivägen. I god socialistisk anda från 1974.