För det var precis vad man gjorde. Till partiets försvar ska anföras att ingen kunde veta hur stort Expressens avslöjande av SD-filmen skulle bli. Trots att det inte är tajmingen i det här utspelet som är partiets största problem är det aldrig försent att dra i handbromsen och säga ”okej, vi lanserar det här om två veckor i stället”.
Kanske var det lika bra att det här S-utspelet fick flyga under radarn. För det var en tunn pamflett; ”Framtidspartiet i svensk politik” som presenterades förra veckan. Inte någonstans syns den så välbehövliga förnyelsen till. I stället är det en upprepning av en lång rad målsättningar. Naturligtvis goda i sig. Men att vilja se bättre resultat i skolan och lägre arbetslöshet är ingen strategi. Det är målet strategin syftar till att uppnå.
Just därför känns Socialdemokraternas framtidsutkast hjälplöst föråldrat. Bilden av ett parti som har framtiden för sig är inte exakt det första som dyker upp. Detta trots att partiet på fyra sidor lyckats klämma in inte mindre än 23 olika varianter av framtidstro, framtidsutmaningar och framtidsinriktade (reformer). Ordvalet till trots; socialdemokraterna liknar mest en gammal vinylskiva som ohjälpligt fastnat i ett och samma spår. Ett tecken på en organisation i otakt med sin samtid.
För är det något som bör oroa på Sveavägen 68 är det inte främst det här debaclet. Det finns större saker som talar emot att framtiden skulle tillhöra socialdemokratin. En sådan är demografi. Socialdemokraterna är väljarmässigt ett gammalt parti. Andelen unga människor som röstar på partiet är färre än väljarandelen som helhet. Utan de ungas uppbackning kan inte framtiden te sig ljus.
Något än mer allvarligt för socialdemokratin som ideologi är att man förlorat kontrollen över samhällets kommandohöjder; alltså de positioner i samhället varifrån det offentliga samtalet styrs och får ny livsluft. Stora delar av det mediala- och akademiska etablissemanget må fortfarande vara vänster, men de gör dem knappast till socialdemokrater. Det finns andra partiet som bättre svarar mot deras önskemål.
För femtio år sedan berättade en generation av arbetarförfattare om vägen från ”lort-Sverige” till Folkhem. För tillfället läser DN Kulturs bokcirkel en bok som behandlar de vedermödor en radikalfeminist i Stockholms innerstad möter. Vad än det blir av dessa läsare så är en sak säker: De blir inte gråsossar.
Varje parti som vill komma någonstans måste erövra förmågan att beskriva samhällets framtid på bästa och mest realistiska sätt. Den som misslyckas eller inte försöker kommer oåterkalleligt att uppfattas som föråldrat. Socialdemokraterna har förlorat den förmågan och det är partiets största problem.